Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femte akten 219
PROSTEN
Vi äro gudskelov ej djur.
Men skall man bruka dikt och fabel,
vi skriften ha att ösa ur.
Den räcker till för allt. Ja, hur
från Genesis till uppenbarelsen
ger den ej mången skön parabel,
jag vill blott nu påminna om
det där projektet uti Babel.
Ni vet, hur långt med det man kom.
Och varför? Endast för villfarelsen
att söndra sig. Fataliteter
de undgått, om de utan bråk
ej strävat under skilda språk,
kort sagt, att bli personligheter.
Det första av den dubbelkärna,
som under fabeln sökas skall,
är det att ingen kan sig värna
allena, söndring för till fall.
Den Gud vill slå i livets strid,
den gör han först till individ.
Hos romarna den satsen gällde,
att gudars makt med vanvett slog
den man, som deras vrede fällde.
Och galen eller ensam nog
i grund det samma är, en man,
som djärvs förmätet ensam strida,
sig samma öde vänta kan
som David lät Uria lida.
BRAND
Väl möjligt, kanske; men vad mer?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
