Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 Ibsen, Brand
Brittens kvava stenkolssky
snart sig över landet breder,
svärtar allt det friska, gröna,
kväver alla plantor sköna,
slår med giftig anda neder,
stjäl från dagen solens hägn,
strömmar såsom svavelregn
fordom över dömda städer.
Släktets uppsyn blivit stygg.
Genom gruvans mörka gångar
under fuktens droppsång träder
dvärgahopen färm och trygg,
frigör malmens bundna fångar,
går med krokig själ och rygg,
kastar snikna dvärgablickar
efter guldets falska prickar,
mun ej småler, själ ej ropar,
bröders fall ej hjärtan bräcker.
Eget fall ej lejon väcker.
Skaran hamrar, skatter hopar.
Rymd är ljusets sista tolk,
släktet sjunkit djupt som folk,
glömt, att viljans plikt sig sträcker
längre än förmågan räcker.
Värre öden! Värre tider!
Mörksyn genom natten glider,
klokskapsulven ryter där,
hotar lärans sol på jorden.
Nödrop ljuda upp mot norden,
bringa ledungsbud längs fjorden.
Dvärgen väser mörk och tvär,
sådant ej för honom är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
