- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
33

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

från middagsbordet. Och middagsbordet var ingen glad
samlingens högtid.

Båda föräldrarna förde med sig från sina hem den nämnda
stora enkelheten i vanorna, som för dem då och då slog över i
fest. Matordningen i alla borgerliga hem den tiden var utan
all flärd — antagligen också högre upp på skalan, i den vägen
rådde stor likhet, det ser man av memoarer från början av
nittiotalet. Då åt man ännu året runt varje torsdag ärter och
fläsk — det gör man kanske än, men man slipper vanligen
ärtpurén på fredagarna, med grumset i botten. Så hade man en
dag i veckan havresoppa, det var inga russin i vår, så hade man
ölsoppa, ideligen, ideligen. Så hade man välling. Vecka ut och
vecka in samma mat. Plättar också, men ölsoppan tog över. All
mat skulle ätas. Min kusin Karl och jag rusade en gång
samtidigt ut i köket och kastade upp ärtsoppan, som nog var för
tung många gånger för en barnmage, i synnerhet som jag så
tidigt jag kan minnas hade magvärk — så där strax efter 1914
upptäcktes det att det var det typiska magsårsonda — men då
gillades inga fasoner. Mat var gott och skulle ätas. Och det var
att ta en klunk vatten och så pressa ned en sked välling eller
ölsoppa; gick det inte, var det att komma fram till mamma, som
satt vid övre änden av bordet, och matas. Jag tycker mig ännu
känna skeden mot de in i det sista sammanbitna tänderna. Att
på detta sätt äta under vånda och tårar, gjorde nog inte magen
bättre. Beträffande filbunke, som Hjalmar ätit som barn var
dag hela året runt, berättade han och som han tyckte om,
lyckades jag djärvt vädja till deras logiska förnuft: kan jag inte
få mjölken söt, skall den behöva stå och surna även åt mig?
Så den slapp jag — jag kan ännu inte få ner sur mjölk utan ett
bemannande av alla revoltrörelser från hals och magsäck. Men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free