- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
44

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

var det en sann berättelse om andra barn ... Likaså var det
sanning att en liten gosse grymt sårade en gammal man med sin
pil, det var tacken för att den gamle mannen tagit till sig den
lilla Amor, som ute i hällregnet inte ens hade kläder — man
läste det hos H. C. Andersen.

En mycket underlig historia hittade jag, den måtte ha legat i
en lår, den med. En kvinna, som var stum satt och följde med
blicken en man och en kvinna, boken hette Therèse Raquin och
författaren Zola. Att de två burit sig illa åt var ganska tydligt.

I skolan var jag den enda som fick läsa ”vad som helst”.
(Fast jag inte skulle ”läsa romaner”. Alltid samma kastningar
att lotsa sig emellan.) Jag hittade en gång i min hungriga jakt
en hel rad böcker med fransk titel som befunnos vara på
svenska, ”Les Miserables”. Hjalmar satt den gången och skrev,
jag frågade om jag fick läsa boken?

— Du får läsa en bit, sade han, jag säger till då du ska sluta.

Så lutade han sig åter över skrivbordet och jag satte mig rätt
upp och ned på en högryggad stol i hans rum och började störta
igenom sidorna. Läste om Jean Valjean, hur han stal stakarna,
hur han trampade på slanten, biskopens ädelmod, jag läste
om Fantine, som studenterna drevo med, hur de kastade snö
innanför hennes klänning. Att det var Fantine jag icke borde
ha hunnit till, det förstod jag, men jag läste ohejdat. Hjalmar
glömde mig på timmar, jag hade kommit långt, då han slutligen
lyfte upp huvudet och sade:

— Ställ upp boken, du får fortsätta den om fyra år.

Och i fyra år väntade jag. Då fortsatte jag där jag slutat.
Den boken lånade jag efter de fyra åren min bästa vän, Maja
Leche, hon tog hem den och hela familjen Leche läste om Les
Miserables, professor Leche kallade mig ”ädla Wohltäter” på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free