- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
75

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ni får fråga hemma, ifall edra föräldrar vill att ni skall få
upplysning om det.

Vi lystrade tvärt. Nästa dag var jag den enda som fått ”veta”
det. Och jag berättade för de utvalda vad jag visste. Så hade vi
symöte på eftermiddagen i skolan — julklappar — och Sonja
och jag voro ovänner. Sonja satte ögonen i mig och sade på
sitt hånfulla, dystra sätt:

— Du är en riktig kastrat!

Så gick det när man berättade hemligheter för den som inte
var en sann vän.

Eftersom föräldrarna skulle vara sina barns vänner skulle man
också säga du. Att vara mor var ”animaliskt”, men tyvärr var
jag ett krångligt objekt, som sagt, ingenting gick med mig som
teorierna ville att det skulle gå. Somliga barn sade ”far” ooh
”mor”, det ansågo vi tillgjort, nu skulle man hos oss plötsligt
säga du. Det gav den bästa bilden av det öppna, förtroliga
förhållandet. Jag undvek skickligt några dagar tilltalsordet, men
så måste jag då hoppa på huvudet i det.

— Vilket tycker du bäst om, sade jag, rött eller blått?

På mammas min såg jag att detta inte var lyckat och föll
tillbaka i det vanliga. Jag fick en liten hämning i denna sak, tills
det med ens slog ut, som med möblerna och hattarna, jag sade
med ens du. Vilket gav ett förfärande eftertryck, då jag inte
tyckte att hatten var lyckad!

Då vi blevo äldre ansågs det att överhuvudtaget ”pappa” och
”mamma” var lätt komiskt. Mina yngre syskon sade tidigt
Hjalmar och Anna, jag följde så småningom efter — jag sade
Hjalmar, men Anna har jag aldrig kunnat kalla min mor.

Mamma ville ofta, ja helst alltid ha sällskap. Till Dramaten
måste hon gå ensam, eftersom man där inte fick mer än en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free