- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
81

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tusende barns skäl för att få slippa tråkigt sällskap. I köket kom
han efter mig, ställde sig i vägen för mig och bad om en kyss.
Det var en vanlig lek att säga: ”ingen kommer här fram förrän
han säger sin kärestas namn!” Nu stod han med händerna mot
dörrposten och hindrade mig. Jag pressade ihop läpparna och
han vände sig inåt rummet, där hans fru var och ropade på sitt
muntra sätt: tänk dig en sådan unge, hon vill inte kyssa mig!

Jag gick en annan väg ut, okysst. Men saken tog mig, den
rörde upp något inom mig, jag måste ha varit blek, jag mådde
illa och fick gå in i ett av rummen och lägga mig på en
soffa. Där låg jag tyst och försjunken i mig själv, såsom barn
göra — jag var ett barn! — då kom han in genom fönstret.
Antagligen ville han inte synas, han steg in genom det låga
fönstret och satte sig på soffkanten.

— Blir du sjuk hellre än du kysser mig? sade han. Vill du
inte kyssa mig?

Men jag ville inte. Han tvang mig inte, han vågade inte driva
saken för långt och som den erfarna man han var, visste han
att det oavgjorda kanske var mera värt än något avslutat.

Jag gick sedan till mamma och talade om saken, dumt nog.
Sådant skall man inte bringa i ljuset. Saken diskuterades
kanske, men han umgicks hemma som förut, var vänlig och glad
och alltid caressant, var han kom. Mellan oss var det en tyst
strid. Den varade så länge att jag blev femton år.

Då bodde vi på landet. Denna familj bodde på samma ö och
umgänget var alltjämt livligt. Vi seglade mycket, jag var
segelvan, aldrig rädd och kunde sköta ett fockskot. Han seglade
ensam och hörde för övrigt till de där som sitta och knalla med
en revolver över vattnet. Skrattade och sjöng och hojtade, var
alltid glad, alltid med en atmosfär av överdåd och spänning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free