- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
83

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Nu efteråt förstår jag vilken liten örfil svaret blev. Jag är
nu glad att jag gav den, i min som alltid otroliga naivitet. Men
han fann sig med sitt goda humör och sade att vi skulle gå
tillbaka och diskutera saken. Vi vände och satte oss på en bänk —
det var faktiskt månsken också — och så sade han på sitt käcka
sätt att när den dagen kom, då jag fann någon jag brydde mig
om, skulle han tala med denna man och säga honom att
”farbror” kysst den söta flickan och det var det inget ont i.

Jag blev lättad, var det så enkelt? Var det inte farligt att bli
kysst? Det trodde man nämligen ... Och så vandrade vi åter
över gärdena. Vid grinden skildes vi och då han höll upp
grinden, sade han:

— Se på mig!

Jag vände upp ansiktet och han kysste mig. Det var jag inte
beredd på, ty min godtrogenhet var irriterande äkta. Men den
här gången gjorde det inte så mycket. Jag gick hem ganska
upprörd, men ändå lättad. Det hela var naturligtvis dramatiskt
och jag kände mig kanske litet betydande, kanske smickrad
över att vara så ”söt”.

Men jag bevarade inte hemligheten nu heller. Jag fick
samvetskval, jag fick inte ro. Man kan naturligtvis anmärka att jag
tog saken för seriöst, men så var det nu en gång. Jag gick åter
till mamma och hon talade med pappa och han skulle vända sig
till vederbörande. Det gick någon dag, så sade mamma:

— Vet du vad han sade? Jo, han sade: hon tyckte inte illa
om det.

Där stod jag. Man kunde skratta åt det, man kunde erkänna
att det dramatiska i denna långa ”könsstrid”, ty en sådan var
det väl, sysselsatte min fantasi för mycket. Och man kan med
fullt fog anmärka att jag skulle ha tegat. Det var något

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free