- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
155

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jag mig också skyldig till i det jag gav en av mina vuxna
svågrar — det var inalles åtta barn i denna familj — den ask
cigarretter jag haft med mig.

— Jag röker så litet, sade jag, du kan gärna ta den.

Först nu råkade jag se på min svärmor. Hon hade ett par
skarpa röda fläckar på kinderna, jag rökte också! Och hade
krusat hår.

— Det kommer aldrig en tång i mitt hår, sade min svärmor,
som hade ett mycket fint, av naturen vågigt, ännu i
medelåldern askblont hår. Så jag visste precis var jag stod. Men jag
var besluten att vinna min mans mor och släkt, jag böjde av och
teg och med tiden upptäckte de att stockholmskan inte
motsvarade den skräckbild Göteborg på den tiden gjorde sig av
huvudstadsflickor. Tvärtom, alla voro snälla och vänliga, men
någon kontakt blev det aldrig.

— Att ni säger ischia mej, sade jag kritiskt till en av
umgängets söta flickor.

— Nå ni i Stockholm säger tvi vale, så det kan vara
detsamma, svarade hon.

Med Eyvind kom jag genast på rätt fot. Han behövde en mor
och någon som kunde leka med honom, och jag kunde det. I all
hemlighet. Mamma ansåg att han skulle kalla mig Vera från
första stund, ty hon ville inte bli ansedd för att vara mormor.
En tid lydde jag, men så en dag sade jag:

— Du ska kalla mig mamma, jag är din mamma!

Och från den stunden blev det något ljust över det moderlösa
barnet, allt blev som det skulle. Han fäste sig vid mig med en
nästan svärmisk tillgivenhet; jag minns ännu med smärta, hur
jag nekade honom att följa med mig ut då jag en gång skulle
gå till en tidningsredaktion och ansåg att det inte gått an att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free