Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skoningslöshet mot kvinnor, som tilläto sig att ha sent arbete,
att jag inte ville söka få honom att förstå. Somliga av oss hörde
under detta förföljande vissa ord, som man aldrig annars kom
i kontakt med, en hel vokabulär. Själv hörde jag aldrig sådant,
men att bli duad, som ideligen skedde, gjorde mig alltid desperat.
Jag kom ju alltid från arbete, sent och utpumpande arbete,
sena referat över mötesdiskussioner, som minsann inte alltid
varit lätta, varken att följa med eller sammanfatta. Man var
trött, men ärligt och tillfredsställande trött, ofta befann man
sig i den där gungningen, som ett ”skapande” har med sig i
timmar efteråt. Att då bli antastad av herrar, som kommo ut
från restauranger, där de suttit och haft roligt, var retsamt.
Opinionen var icke med kvinnorna. Polisen rekryterades ur
kasernerna och bestodo från början av unga bondpojkar, som
delade alla de andra männens uppfattning att kvinnor inte hade
ute att göra så sent. Där fanns ingen förståelse, och dessutom
var polisen aldrig synlig, då man rusade gatan fram med en
karl i hälarna. Varför var man egentligen så rädd? Man var
rädd för sin integritet, inte bara den kroppsliga, utan ännu mer
den själsliga, man ville inte kastas ur sina banor in på ett
tankeområde, som var främmande och närgånget. Men man var också
direkt rädd för att bli tagen i armen, bli knuffad, bli hånad, bli
gjord till föremål för allmän uppmärksamhet. Bilar fanns inte
på den tid, då jag var ny på Svenska Dagbladet, och även i så
fall hade jag inte haft råd att ta bil. En enda gång tog jag en
droska, den färden uppför Kungsbacken gjorde jag aldrig om,
ty det hängde slutligen ett par män som berusade bin i suffletten.
En kväll hade ”Peléas och Mélisande” haft premiär på
Svenska teatern, man var i Maeterlinkfeber, det var mystik, det
var vördnad för det kvinnliga, de långa hårflätorna från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
