- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
276

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vad det gällde. Jag bar på den tiden ,såsom mycket närsynt en
lorgnett i kedja om halsen. Alla japanerna hade intresserat sig
för detta synglas — så många av dem som själva buro
glasögon! Till sist började japanen med ett salivrikt leende fingra
på lorgnetten och för att göra honom till viljes satte jag den för
ögonen och passade på att betrakta fångarna, deras grova, men
underligt lugna och värdiga ansikten. Vad som skulle hända med
dem ville jag inte söka få veta av japanen, som fyllde mig med
leda — säkert hade han kunnat något engelska.

Så gick solen upp och förgyllde kupén och efter en stund
stannade vi vid Changchun och fångarna skuffades ut.

I Changchun skulle jag byta tåg igen och vankade av och an
i som det visade sig tre timmar, den enda vita och enda kvinnan
bland kineser, som drucko te i ett skjul, där en rysk käring i
stövlar serverade det från en stor samovar. Där jag gick av
och an i den svala morgonluften tänkte jag bara: hur länge?
Ack hur länge? Ty Changchun var ett makabert ställe. Men
sedan har denna vandring av och an bränt in på ögats näthinna
mycket mer än vad jag fått se, om jag letat mig till ett hotell i
staden och suttit vid ett vanligt bord i en vanlig matsal.

Toviga, harklande, spottande män, säkert hundrade, i sina
karakteristiska vadderade rockar, vars tyg ser ut som de täcken
våra expressbyråer ha att lägga över möbler på flyttlassen, lika
trasigt, men effektivt, man stoppar nya trasor — eller gamla trasor
— i hålen och trasor värmer lika bra som tidningspapper. De
gula ha ett sätt att gäspa med ett vrål, som man sällan hör i
Europa, fruarna hos oss styra nog om att deras män gäspa
mindre menagerilikt. Kvinnorna varken såg eller ännu mindre
hörde jag gäspa. Men alla voro anständiga, hövliga,
tillbakadragna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free