- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
351

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det var en lång sjukbädd. Man brukar önska att en lång
sjukbädd skall besparas anhöriga och den som är sjuk. Men
även här rådde han med — han liksom tog på sig detta. Vi skola
alla minnas honom som den som ville oss väl, även då han låg
där mitt i rummet, litet uppbäddad med huvudet högt, såg oss
gå och komma, sedan såg oss litet mindre, mera sällan, medan
han beredde sig på att gå bort. Vad han tänkte sade han aldrig,
han sysslade icke med sig själv.

Klockan halv åtta på tisdagen den 24 februari stod Hugo vid
min säng och väckte mig, det hade kommit telefon från
Norrtullsgatan. Söndag och måndag hade Hjalmar varit bättre, på
måndagen så pass kry att mamma frågat mig hur jag ”kunde
vara ledig från kontoret”, eftersom jag var på Norrtullsgatan
vid tvåtiden på förmiddagen, och annars endast hade en
lunchtimme mellan tolv och ett.

Vi kommo klockan 8.20 och träffade alla före oss. Vi stannade
utanför. Båda läkarna kommo. Efter en stund gick mamma åter
in till Hjalmar, samt Sonja. Man såg nu dörren öppen, vilket
inte hänt på länge. Jag satt vid bordet i salen, Rina satt där, Hugo
var ömsom i salen, ömsom i salongen, där läkarna sutto.

Jag ville ej gå in, var rädd att störa. Vi sutto stilla, Georgs
hustru och jag, tiden gick.

Plötsligt hördes ett buller inifrån, som om man dragit något
rasslande över golvet. Jag förstod ej först, men så fattade jag
att det var andetag. Efter en liten stund, klockan var då nio,
kom Sonja och drog mig med sig in i rummet. Två lampor
brunno, gardinerna voro fördragna. Första anblicken av
Hjalmar, högt uppbäddad, visade förändringen sedan söndag
förmiddag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free