Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därigenom åtminstone »hum om saken», Som man säger,
och sådant kommer dessutom rasande bra till pass vid
ett föredrag i något filantropiskt sällskap, hvars
välgörenhet för det mesta består i – ord.
Under det att unge Napoleon satte »ljusbuteljen»
på ett litet rankigt bord, framgick mannen i frisrocken
till den sjukas säng, utan att dock nedslå den höga
kragen, som dolde hans ansikte.
»Är ni mycket sjuk?» frågade han deltagande.
»Ack! jag har icke kunnat lämna sängen sedan
kort efter Michaelis, söta herre lilla», svarade den sjuka
med ansträngning, »och ingen har jag, som ser efter
mig, ty pojken den springer mest på gatorna. Men nu
hoppas jag med Guds hjälp, att det snart är slut ...»
»Säg icke så, icke så, goda mormor!» ropade
gossen snyftande och böjde sig öfver den gamla. »Jag
vill aldrig mer gå ut; jag skall jämt sitta inne hos
mormor. Ta mig fan skall jag icke det!»
Frisrocken vände sig till den lille svärjaren och
betraktade honom länge och uppmärksamt. Det var
också någonting att se, ty svårligen kunde man finna
ett skönare barn vid hans ålder. Ett rikt, lockigt,
kastanjebrunt hår, som ej på länge blifvit klippt eller
ansadt af någon vårdande hand, ringlade sig kring en
hög, hvit, öppen panna och beskuggade ett par fina,
välbildade kinder, öfver hvilka strida tårar nu togo sin
väg från tvenne stora, blixtrande, mörka ögon. Hans
lilla friska mun hade kunnat anstå en kärleksgud, och
hans höghvälfda bröst samt hela öfriga välproportionerade
lilla figur vittnade om hälsa och styrka. Man kunde
däraf se, att han ännu icke varit utsatt för den tärande
hungerns fasor; ty fostermodern hade genom försäljandet
af åtskilliga mobilier hittills förskaffat sig medel att
uppehålla lifvet på sig och sin skyddsling.
Sedan frisrocken slutat sin mönstring, frågade han
den sjuka: »Är ni besläktad med detta barn?»
»Ack, nej! icke det ringaste», stammade hon med
svårighet, »men – men jag håller ändå mycket af den
lilla stackaren. Hvad i Guds namn skall det blifva af
honom, när jag nu snart dör!»
»Jag vill åtaga mig honom; jag vill uppfostra och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
