Samlade berättelser / Första delen / 30 (1900-1901) Author: Wilhelm von Braun With: Carl Schubert Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Intagningsexamen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Som Napoleon af kadettens utseende kunde sluta
sig till, att denne ej var hunnen så högt i klasserna
som i vädret, svarade han oförfäradt: »Anser du mig
för en anka, så är du väl själf en ankbonde, kan jag
tänka.»

»Jaså, du är stursk, märker jag; men vänta bara,
tills du får jackan på dig! Då skall det vankas
’rammelbuljong’, lita på det. Här har du emellertid litet
i förskott», tillade han och mattade ett knytnäfsslag
mot Napoleons näsa. Denne, som stod ett trappsteg
under kadetten, kände, att han förlorade jämnvikten,
hvarför han fattade i den senares arm, och båda
ramlade utför till stora slottstrappans stenplan.



»Tussan djäfla! sakramentska – – herre! djäfla herre!
tussan, sakramentska!»

Dessa osammanhängande ord, yttrade rned en af raseri
halfkväfd röst och med stark finskaccent, kommo från en gråhårig
sjöofficer, som rusat ut från sina rum vid åsynen af Napoleons
»fall». Det var den gamle kommendör-kaptenen B.....dt, en
hetlefrad, men ärlig finne, som
var chef för andra kadett-kompaniet, hvilket han visste
att hålla i den strängaste ordning, både hvad disciplin
och beklädnad beträffade.

Kadettens oförmodade framskridande och Napoleons
ofrivilliga tillbakaskridande »framåt» blef dock icke på
långt när så farligt som det sett ut till. Bådas näsor
blödde emellertid starkt: Napoleons af knytnäfsslaget
och kadettens af en duktig skrapnos, som han fått, då
hans dumma ansikte kysste stenarna. Båda kämparna
hade äfven genast rest sig upp och stodo nu med
näsduken för de skadade ansiktsdelarna.

Vid denna lugnande syn utropade
kommendörkaptenen: »Gudskelof! tussan djärla! trodde – brutit
af – sakramentska – halsen.» Därefter störtade han
med förnyad vrede mot kadetten, och hans långa,
spetsiga näsa glödde därvid föga mindre röd än de sårades,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>