Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Intagningsexamen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Fan! nu ska’ vi väl med Guds hjälp en gång få
herrn härifrån. Sakramentska – herre! En sådan
latmask! Gått i andra klassen nära tre år! Misshandla
nykomna! Genast rapportera herrn – i morgon relegerad.
Synd om herras pappa; sakramentska bra karl! Men
det hjälper icke: herrn måste härifrån. Herrn har länge
nog syndat på nåden. Sakramentska – ledsamt!»
Då Napoleon hörde den stränga hotelsen örn
relegation för hans angripare, fattades han af sitt vanliga
ädelmod och framgick till kommendör-kaptenen, sägande:
»Om någon här bör blifva straffad, så är det jag; denne
kadett är alldeles oskyldig.»
»Oskyldig?» hväste kommendör-kaptenen mot
honom, »hur fan kan herrn vilja ljuga så förbannadt!»
Napoleons kinder blefvo purpurröda vid denna
barska tillvitelse, hvars rättvisa hans sanningsälskande sinne
nödgades att erkänna. För att kunna rädda en
blifvande kamrat ansåg han dock en nödlögn icke vara
så syndig. Men för att emellertid undvika att blifva
beslagen med en uppenbar osanning, hvilket skulle
varit för mycket påkostande för hans starka
hederskänsla, tog han sin »diplomatiska förmåga» till hjälp.
Han bugade sig till den änden med det lediga behag,
som var honom medfödt, och fäste sina vackra Ögon
med ett oroligt, halft bedjande uttryck på
kommendörkaptenen, i det han frågade: »Såg herr – herr
öfversten eller ...»
»Jag är kommendör-kapten», svarade den tilltalade,
som med ett visst kärft välbehag betraktade den raske
gossen.
»Såg då herr kommendör-kaptenen, huru saken från
början tillgick?»
»Fan såg icke det! Jag såg bara, huru ni kom
nedramlande som ett par arga hundar», svarade den
uppriktige finnen, som, ehuru gråhårig, nu lät öfverlista
sig af ett barn.
»Då får jag säga herr kommendör-kaptenen, att
det är jag, som är skulden till denna ledsamhet. Det
gick så till, att jag var nog dum att bli ond öfver,
att denne kadett gycklade med mig litet grand, och då
han ville taga examens-papperet ifrån mig, bara af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
