Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Intagningsexamen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med mycken varsamhet från bänken, där han ännu
kvarlågo, kvidande, ehuru ingen vidare fasthöll honom där.
»Å, fan! det är ju icke så farligt. Han gick icke
sönder, som jag fruktade, han höll bra. Men det är sant!
Förbanne mig jag ännu vet, hvarför vår ’gullmaniga
fåle’ fått stryk.»
Sedan kamraterna skrattat åt denna »post festum»
gifna fråga, befallde primarien åter till ordning, och den
afstraffade gick linkande och skamflat att sätta sig på
sin plats, utan att dock vidare få höra ett enda
förebrående ord, emedan enligt kadett-rättvisan straffet
försonat brottet, och han numera var »lika god för det».
Vi kunna nu återvända till vår hjälte, hvilken,
utan att. han ännu visste det, erhållit en så lysande
upprättelse för den ovärdiga behandling, han rönt af den
otacksamme Skinfaxe. Hvad kunde vara mera
följdriktigt, än att han från tyskan vände sig till franskan?
Vi vilja därför med honom inträda i ett litet lågt rum
två trappor upp längst i ändan på den yttersta stora
slottsflygeln. I detta rum satt med penseln i handen
framför en brokig »gouache»-målning en liten särdeles
välfödd gubbe, som förtjänar att litet närmare beskrifvas.
Hans ansikte, rundt som en halfmåne, bar färgen
af en nypräglad kopparslant, och de dubbla hakpåsarna,
som svällde fram öfver en hvit halsduk, med vid, tjock
valk, hvilken nästan nådde öronen och i hvilken, när
så påfordrades, den värde mannen bekvämligen kunde
gömma hela hakan och halfva underläppen – dessa
väldiga hakpåsar, säger jag, i förening med de klart
skinande kinderna, mellan hvilka den lilla trubbiga näsan
var bortgömd, tydde uppenbarligen på den välmåga,
som gourmandisen förlänar sina trogna dyrkare. Hans
glesa hår, längesedan grånadt af ålder, hade fått sin
hvithet ytterligare förhöjd genom ett tjockt lager af
puder, som äfven betäckte den kala hjässan och en liten
rand af den breda pannan samt där tog sig ut som
»snö kring en rosengård». Kragen och en del af
ryggtaflan på hans ljusgröna rock voro äfven behörigen
inpudrade, och som han nu satt, lutad öfver sin målning,
var han icke olik en stor, brokig papegoja med grönt
till hufvudfärg. De små, djupt liggande ögonen voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
