Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Nedre afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varit på spektaklet och då suttit på öfra amfiteatern.
Nu hände det sig, att en lång, grof och bredaxlad man
kommit att sitta just framför Cordier de Bonneville och
hans »lila vän», så att de icke fingo se det ringaste.
»Jagg sadde då slouttligen till den långe toussan
djäffvolen: Sinon! Var så gracieux, min ’erre, och makka
sigg, ’un petit peu’, ty ’varken jagg eller min lila vänn
fårr se dett minsta, sinon! Och vett ’errarna hvadd den
långa djäffvoln svarrade? Jo, han vände sigg om och
sadde: ’Jagg görr enn konnst i både ’errn och ’errns lila
vän’ Varr nou detta ’öffligt? (höftigt] Jagg barra fråggar,
sinon.»
»Det var verkligen gement», sade Henning. »Den
långa djäfvulen borde haft stryk.»
»Ja, om det varrit i mina ounga daggar, sinon,
skoulle ’ann (han) fåt smakka kalt ståll, sinon ...»
»Jaså, herr professorn har då äfven kunnat fäkta? ...»
»Dett varr en frågga? Dett kan ’varje fransoss,
och jagg harr på min tidd varrit skickliggarre än själfva
Vegesack. – Sinon, då jagg varr i Sallamanca ...»
Monsieur Cordier de Bonneville skickade sig nu
att för tiotusende gången berätta denna bragd, som han
redan förut vid intagningsexamen beskrifvit för
Napoleon, då i hast det allra muntraste och finaste
fågelkvitter lät höra sig nedåt »femte raden» till. »Sinon!
’vadd varr dett?» frågade Cordier och spände öronen.
»Småpojkarna därnere hafva tämt en liten alltför
vacker grönsiska», svarade nu någon i klungan.
»Hon sitter där på primarieskåpet vid dörren»,
sade en annan, som noga gömde sig bland de andra.
»Sinon! jagg fårr lovv (lof) att si på den lila
foggeln», sade nu monsieur Cordier, i det han steg upp
och vankade mödosamt alldeles som en anka nedåt
gången på sina krokiga ben. Under tiden kvittrades
så förfärligt, att knappast tio siskor skulle hafva
förmått uppstämma maken till sång. Siskan satt
verkligen på det låga skåpet och syntes icke det ringaste
förskräckt öfver att Cordier närmade sig henne. »Ah,
sinon! den lila sötta foggeln!» sade han och
framsträckte sin hand mot siskan, som likafullt satt stilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
