Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - »Goûter» med bal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid balens slut önskade Hennings mor att före
afresan göra en liten promenad i den vackra parken,
som nu upplystes af septembermånens sken, hvilket i
alla tider haft ett så mäktigt behag för älskande.
Henning bjöd då ena armen åt modern, den andra åt
friherrinnan, och Napoleon med Angélique följde tätt efter.
Vägen togs åt templet, och då grefvinnan lösgjorde sig
från sin sons arm för att träda dit in, hörde Napoleon,
huru Henning hastigt hviskade till den unga friherrinnan:
»Fanny! minns du här?» Ett halfkväfdt skratt
blef svaret...
Napoleon gjorde en häftig rörelse liksom af
häpnad och drog sig med Angélique flera steg tillbaka,
hvilket föranledde denna senare att med någon
förundran fråga, hvad som fattades honom. »Ingenting»,
svarade han, ytterst blek, »det var endast ett ... ett
ledsamt minne, som vaknade ...»
»Ack, Napoleon, icke har ni minnen, för hvilka
ni behöfver rysa?» frågade Angélique med en viss
ängslan i rösten.
Det var första gången den hulda flickan kallat
honom rätt och slätt Napoleon utan tillsats af herre,
och han svarade på samma förtroliga sätt, i det han
drog en djup suck:
»Nej, goda Angélique, icke för min egen del,
gudilof! Men ... men det finnes ändå bra mycket fördärf
här i världen. Låtom oss gå vidare, Angélique!»
Flickan nedfällde sitt hufvud och följde honom
stillatigande. Hade hon måhända till någon del anat,
hvad som nu sysselsatte Napoleons tankar? Hvad som
emellertid är visst är, att hon, under det sällskapet
vände tillbaka till vagnen, ofta suckade vid det hon
hörde Hennings och Fannys muntra skämt samt att
hon vid afskedet varmt tryckte Napoleons ,hand, och, i
det hon kastade en sorglig blick på sin bror, hviskade:
»Vaka öfver honom!»
Då vagnen for af, kvarstod han orörlig och gjorde
inom sig ett heligt löfte att efter yttersta förmåga
efterkomma den uppmaning, han nyss erhållit från så kära
läppar och beträffande en så kär vän, som han ändå
icke kunde annat än älska, äfven efter de ständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
