Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sa’ också, att dä skulle betyda ’ufred’, å dä hade ändå
vart etter befängdare, men så kom vi äntlia under fund
mä, att di va ute för å söka upp ena stjarna utå dä
röaste gull, som ramlat ner i skogen där borte, å då
kunde vi inte låta bli å skratta åt så lärda harra, som,
mä respekt te säjandes, kunde vara så dumma å söka
i en stor skog efter en så liten krypplinge som ena
stjarna, som ramlat ner ifrå himmela. Di feck också
gå hem med lång näsa, å Gud ske lof! att vi ä å mä
dom för våra tösers skull, för di va änna galna i
hufvet, så länge dessa välsignade paragrafera va här, å
den obsalvation ha ja, Gu’ straffe mej! gjort, att
töser hänger efter knekta värre än den onde efter en
syndare».
Vår unge löjtnant hade funnit sig särdeles road
af bondens pikanta berättelse om »paragrafera», med
hvilka han naturligtvis menat officerare af topografiska
kåren, som varit i denna ort på rekognosceringar. De
hade nu inkommit i den skog, där den dyrbara
»stjarnan» skulle hafva nedfallit, och löjtnanten stod just i
begrepp att göra vidare frågor i delta intressanta ämne,
då han plötsligt hörde ett kvidande läte helt nära sig
inifrån det täta skogsbrynet. Han befallde genast
bonden att hålla, kastade sig ur kärran och skyndade mot
det håll, hvarifrån ljudet kom. Då han hunnit arbeta
sig fram trettio eller fyrtio alnar bland träden, såg han
en gråtande kvinna sitta på en mossbeklädd sten med
en ung, afdånad flicka i sina armar. I ett ögonblick
stod han vid de olyckligas sida, men först vid hans
deltagande utrop: »Store Gud! hvad har händt?» märkte
den äldre kvinnan en medmänniskas närvaro på denna
dystra ort. Hon utsträckte en mager hand och
snyftade: »Mitt barn! mitt arma barn; jag rädes, att det
dör! Se, det rör sig icke! Öfverväldigad af trötthet
har hon...»
Löjtnanten, som ingalunda var rådlös, hastade
genast att taga en handfull snö ur en halfsmält drifva
helt nära där han stod för att därmed afkyla den
afdånades tinningar. Efter några upprepade försök
uppslog äfven flickan sina ögon och suckade matt.
»Se så! var nu icke ledsen», sade vår hjälte till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
