Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva vi redan sett på hans kappa, och därtill en af
de allra färskaste, ty han har nyligen lämnat
krigsakademien och är nu, efter slutad gradpassering, stadd
på nedresan till det regemente, där han blifvit anställd.
Ingen kunde med större skäl än han säga sig stå alldeles
ensam i världen, ty han ägde hvarken fader, moder,
syskon eller, sig veterligen, släktingar. Modern, en skön
kvinna af lägre stånd, hade dött under hans tidigare
barndom, och hans far, en af skedad och sönderskjuten
militär, hade aflidit kort efter sedan det lyckats honom
att förskaffa sonen en frikadettsplats vid Karlberg. Med
understöd af ett riddarhusstipendium hade han
förskaffat eig uniform, hvilken, jämte fullmakten och 100
rdr respenningar, utgjorde hans enda egendom i en för
honom vildt främmande värld. Hyggliga utsikter, i
sanning, och läsaren må icke förtycka, om vår hjältes
eljes glada ansikte för ögonblicket har antagit ett
melankoliskt uttryck. Men snart väcktes han ur sina
sorgliga betraktelser utaf skjutsbonden, hvilken, sedan han
länge fäst sin enfaldiga, glåmiga blick på den röda
kappkragen, slutligen frågade:
»Då ä fälle harrn en krigsmelangtär?»
Löjtnanten jakade och skrattade hjärtligt åt det
egna i en fråga, där hans kappa utgjorde försatsen.
»Kanske ve’ paragrafera, om ja’ får vara så
näsvis?» fortfor bonden.
»Paragraferna? hvad i Guds namn menar du med
det?» frågade löjtnanten och skrattade ännu hjärtligare
än förut.
»Å, kors! vet inte harrn hva’ paragrafera vell
säja? Dä ä tocka där stjarnekikare, som gå ikring å
rita utå markera. Di va här i sockna i fjor å höll
ett änna anskrämmeligt lefverne, å våra töser va riktigt
öfvergifna för dom, nar de skulle gå ut å mjölka
kossera i skoga; men rara harra va di annars, för deras
karaktör va å inte se på styfvern. Men grufveligt
nyfikna va di, å di velle riktigt precis veta, hur många
hästa å kritter å svin vi hade, änna som di velle ha
reda på kamrater, å vi va riktigt rädda för dom ena
tid, för vi tänkte att di skulle öka skattera, som vi
knappt kan klarera förut, så stora ä di. Men somliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
