Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detsamma, som alla resande säga höst och vår: »Vi hafva
ett högst gement väglag, min herre.»
»Yes, sir!» var det lakoniska svaret.
»Se så för fan! Är det en engelsman, jag har för
mig», tänkte Hjalmar, »då är det bäst att hålla
munnen; ty det odrägliga folket talar aldrig med någon
annan än med ’sin Gud, den älskansvärde ego’, som
Vitalis säger.»
Gästgifvaremor kom nu in med sin anrättning af
stenhårdt bröd, pinsalt smör, härsket fläsk och ruttna
ägg, men Hjalmar var hungrig och hade på köpet
varit kadett, därför åt han till en början med tämligen
god aptit; men då han öppnade sitt andra ägg och
däri fann en halffärdig kyckling med den allra lilla
som sötaste näbb, utropade han högt: »Fy baj! nog är
kyckling en delikatess, men icke så länge den ligger
inom skalet. Hu!» och härvid gjorde han en grimas,
som kom främlingen att draga på den sträfva munnen.
»Min herre», sade därefter herrn med matsäcken,
»jag har så länge varit borta från mitt kära
fädernesland, att jag nästan glömt svensk gästfrihet. Det
ångrar mig nu på det högsta, att jag icke genast bad er
hålla till godo af min reskost, ty det var lätt att förutse,
att ni icke här skulle kunna erhålla någon ätlig föda.
Var därför så god, min herre, och tag er skada igen.
Men skölj först ned kycklingen med ett glas vin.»
Hjalmar lät icke bedja sig tvenne gånger, utan
började, under ett likgiltigt samtal, att äta med denna
strykande aptit, som tillhör hälsan och ungdomen.
Främlingen betraktade honom nu i sin ordning, och
hans ansikte ljusnade synbarligen därvid. Det är också
alltid någonting tröstande för den bepröfvade, erfarne
världsmannen att skåda ett ungt, skönt, ärligt och gladt
ansikte. Det måste påminna äfven honom om hans
skönaste tid, då hjärtat ännu var fullt af hopp och
illusionerna ännu icke flydda.
Hastigt tycktes främlingen påminna sig någonting,
och han frågade: »Misstager jag mig, eller har jag icke
kört förbi er för ett par timmar sedan? Ni gick till
fots, och i en kärra åkte tvenne kvinnor. Var det er,
jag såg?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
