Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
magen, som den fattige kallar hunger. Detta påminde
honom, att han icke ätit allt sedan morgonen, och, då
han på intet sätt ville vara tyrann rnot någon och allra
minst mot sin egen kropp, beställde han af
gästgifvaremor, hvad huset i hastighet förmådde. Tillika bad han
om ett enskildt rum, emedan stugan var fullproppad
af forbönder. Då mor nu återigen förklarade, att det
icke fanns mer än tvenne rum, det, som herrn med
vagnen hade, och det, som »kvinnfolken» erhållit, så
tog han sitt parti och klef dristeliga in till den
främmande herrn, som satt framför ett bord, hvarpå en
kostlig matsäck var uppbullad och där rödkorkade
buteljer uppreste sina förföriskt blomstrande hufvud.
»Ber tusen gånger om ursäkt, min herre, därför
att jag stör er», sade Hjalmar med en lätt bugning;
»men som detta lär vara det enda rummet för resande,
och då jag, innan jag fortsätter resan, ville intaga en
liten måltid, så ...»
»Behöfs inga ursäkter», afbröt honom främlingen
med något barsk ton och med en lindrig utländsk
brytning. »Är detta det enda rummet, så har ni
naturligtvis fullkomligt lika stor rättighet som jag att hit
inträda.»
Som ingenting fanns att svara härpå, satte sig
Hjalmar ned på en trästol, och då han icke hade
något annat att göra, började han att betrakta främlingen,
som var för mycket sysselsatt med sina kycklingar,
medvurstar och stekar för att märka detsamma. Det
var en kraftigt byggd man af medelmåttig längd, med
svart hår och mörkt ansikte. Hans drag voro manliga
och regelbundna, men de hade ett uttryck af
stränghet eller dysterhet, som icke behagade den glade,
oerfarne och gode ynglingen. Han visste icke ännu, han,
den lycklige, att år och sorger kunna fördystra det
gladaste ansikte och belägga det varmaste hjärta med
en isskorpa.
»Den, som kan äta och dricka så bastant, tycker
jag också borde kunna tala», tänkte Hjalmar; »jag vill
emellertid taga initiativet, ty det är ju odrägligt att
sitta och tiga, då man har sällskap.»
Till den ändan upphof han sin röst och sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
