Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade dock ångbåten före hans ankomst hunnit att lägga
till, och han kom just i lagom tid för att se, huru
hans så kallade Amanda varmt och innerligt
omfamnades af en lång, vacker officer. Han stod som
förstenad och ville knappt tro sina ögon, för hvilka det
nästan börjat svartna. Men då nu den sköna vid
officerens arm muntert hoppade bort, utan att bevärdiga vår
hjälte med en blick en gång, arbetade sig en gräsligt
tung suck ur hans beklämda bröst och »ha, trolösa!»
detta svartsjukans stereotyp-uttryck, sväfvade på hans
läppar. Vid det han så stod, tyst och slagen, utan öga
för något omkring sig, kände han plötsligt, huru en hand
sakta lades på hans skuldra; och då han vände sig om,
såg han den svartmuskige främlingen, hvars bekantskap
han som hastigast gjort på gästgifvaregården, i
begynnelsen af denna lilla berättelse, stående framför sig.
»Hvilken angenäm öfverraskning att se er här!»
sade främlingen, vänligt fattande Hjalmars hand. »Jag
vill nämligen hoppas, att ni känner igen mig. Vi
träffades på en gästgifvaregård i våras.»
»Ja, jag erinrar mig det», sade Hjalmar, som i sin
nuvarande dystra sinnesstämning önskade främlingen dit
pepparn växer. Men främlingens mening var alldeles
icke att släppa honom så snart.
»Har ni länge uppehållit er här?» frågade han.
»Ett par veckor», var det korta svaret.
»Kors! så länge? Jag har äfven ämnat att dröja
här några dagar, emedan jag aldrig förut sett denna
sköna trakt. Skulle därför ni, som känner stället
närmare, vilja vara så god och upplysa mig, huru jag
kunde få ett någorlunda godt kvarter under tiden?»
Hjalmar var visserligen eljes den tjänstaktigaste
människa på jorden, men – Amanda var ju en
annans – huru var väl han då istånd att tillhandagå en
annan i förskaffandet af någonting så ytterst prosaiskt
som ett kvarter? Dröjande svarade han därför på
främlingens anhållan: »Jag vet verkligen icke, det blir visst
mycket svårt ...»
»Men ni måste väl själf bo någonstädes», inföll
främlingen; »möjligen finnes där äfven en liten
kammare för mig också?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
