Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Amanda! själf en paradisisk vår,
I vårens[1] sköna paradis du går,
Och blommor rinna upp i dina spår,
Och hvarje löfsal, doftande af ambra,
Blir ett fantastiskt, glänsande Alhambra,
Där sittror, flöjter och cymbaler ... skramla.
Kasseras!
Och ett annat:
Bland susande lindar,
Där himmelens blånad
Af kronorna döljes,
Jag vandrar allena.
Balsamiska vindar
Ej stilla min trånad,
Af saknad jag följes.
Amanda, den rena
Fullkomlighets drottning,
Som jag i æoner,
Vid nornornas lottning,
Har ägnat min hyllning,
Ej släcker min brånad.
Se, världsalltets troner
I magisk förgyllning ...
Kasseras!
Och ännu ett:
Jag af törst försmäktar! Nektar
Uti kärlekens pokal,
Dyrkade Amanda! blanda!
Eljest dör jag bort af kval ...
Kasseras!
»Nej, detta är ju ren galenskap!» ropade Hjalmar,
förnuftigt nog, en vacker dag, då han förargad kastade
ifrån sig sitt nittionionde påbörjade kväde. »Man kan
ju vara tillräckligt galen ändå utan att just skrifva
vers. Hur är det också möjligt att författa kärlekssånger,
då icke en gång älska har något motsvarande
rim? Nej! aldrig en rad mera, om jag också lefver i
hundra år – aldrig en rad! jag svär det vid Apollo,
som helt och hållet tyckes förneka mig som son. Men
se, där kommer ångbåten! Jag vill skynda mig ned
till bryggan, ty hon, hon är säkert där för att mottaga
några bekanta, som hon väntar.»
Ehuru Hjalmar nästan flög på kärlekens vingar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
