Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men, min bästa mor», utropade Hjalmar och
sprang upp, »hvarför sade ni mig icke, att de voro
förlofvade?»
»Kors! dä glömde ja’! Och hva angick dä mej
hellia?»
Herr Franck, som några ögonblick visat tecken till
oro, såg nu ut, liksom en tyngd fallit från hans bröst,
och leende sade han: »Hvad är det jag hör! Ni går
här och blir förtjust i andras fästmör. Det lönar
sannerligen icke mödan. Nej, min unge vän, bort med
den där välsignade kärleken, hvilken, hur man än må
vrida och vända den, dock blir en evinnerlig dårskap.
Det dricka vi ett glas till på, eller hur?»
»Topp!» sade Hjalmar muntert och klingade, hvaraf
man lätt kan se, att det icke var så mycket bevändt
med hans älskogshåg. Den var ej heller mer än
veckgammal och därtill mera hämtad ur Stagnelius än ur
hans eget hjärta. Han hade emellertid en gång varit
i elden, och han beslöt att i framtiden akta sig; ty om
detta lilla äfventyr räckt en månad till – hvem vet,
hvad som då kunnat blifva följden?
Sedan bordet blifvit afdukadt, kvarsutto de båda
herrarna på engelskt manér ännu en stund vid
vinglasen, under hvarjehanda samtal. Därunder påminte
sig Hjalmar de båda olyckliga fruntimren, som han
påträffat i skogen, och han frågade därför herr Franck
efter dem.
»Å, jag hjälpte dem litet grand», svarade denne
med likgiltig ton och vände sig bort. »Men de
välsignade er först och sist, och de bådo mig till er
frambära sina varmaste tacksägelser, i händelse jag skulle
återse er.»
»Ack, det lilla jag kunde göra var ju alldeles
ingenting!» sade Hjalmar. »Men jag må undra, hvar de
arma varelserna äro och huru de befinna sig?»
»Jag vet icke», svarade Franck kort och steg upp.
»Om ni nu vill som jag», tillade han därefter, »så
skola vi taga oss en liten motion på maten och bese
Kinnekulles beprisade härligheter.»
Hjalmar antog med nöje förslaget, och de tågade
ut i den vackra nejden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
