Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»där hvarje löfsal, doftande af ambra,
blef ett fantastiskt, glänsande Alhambra.»
Med begärlighet lyssnade vår hjälte på sin
följeslagare, som sett mycket af världen och som äfven med
lätthet och behag visste att beskrifva, hvad han sett.
Den okonstlade hjärtlighet, hvarmed han dessutom
bemöttes af denne man, för hvilken han dock nästan helt
och hållet var en främling, gladde hans för vänskapliga
känslor städse öppna hjärta, och innan aftonen kom,
tyckte han sig uti herr Franck se en äldre, mångårig
vän, till hvilken han i allo kunde hafva fullt
förtroende.
Följande morgon sade herr Franck till Hjalmar:
»Jag nämnde för er i går, att jag köpt en egendom här
i trakten, och jag måste ännu denna dag begifva mig
dit. Men jag har nu ett förslag att göra er. Ni nämnde
under vår promenad i går, ätt ni icke har något
bestämdt hem, utan endast ’bor i kappsäck’. Detta
måste likväl blifva tråkigt i längden, och då jag på
min egendom har minst ett dussin lediga rum, skulle
ni göra mig ett verkligt nöje, om ni ville mottaga ett
par af dem. Visserligen kan det för en ung, liflig man
icke vara så särdeles lockande att vistas hos en
gammal ungkarl, men jag är dock icke så förskräckligt
lastgammal heller, som änkorna säga, och jag hoppas,
att vi drägligt nog skola kunna fördrifva våra dagar.
Det är emellertid i hvarje hänseende jag, stackars
ensling, som blir er förbunden, om ni behagade gå in på
mitt förslag, men jag hoppas, att ni förlåter denna lilla
egennytta. Kan jag således smickra mig med, att ni
vill blifva min gästvän?»
Hjalmar hade med stigande rörelse åhört den
välvillige mannens ord, och då denne slutat, fattade han
med värma hans hand och tackade honom i hjärtliga
uttryck för hans godhet.
»Jag har ju sagt, att det är jag, som bör tacka
er, min unge vän», ropade herr Franck glad. »Men
låtom oss nu resa, dess förr ju hellre, ty jag förmodar,
att ni ännu icke har mod att taga afsked af er fästmö
där uppe på herregodset.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
