Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Himmel! hvilka upplysningar farbror ger mig!
Gå, gå, genast! jag besvär er!» ropade Hjalmar utom sig.
»Nicht so hitzig! min gosse», svarade Franck,
skrattande. »Du kan väl åtminstone låta mig vänta, tills vi
ätit middag.»
Efter middagen begaf Franck sig utaf och återkom
mycket riktigt om några timmar med en middagsbjudning
till påföljande dagen. Hjalmars hjärta slog härvid
högt af glädje, och de mångfaldiga nöjen, som Paris
erbjuder främlingen, kunde icke förhindra, att han tyckte
tiden gå grufligt långsamt. All väntan tager dock en
gång slut – så äfven hans, och det var med nästan
bevingade steg, som han dagen därefter begaf sig till
det oförgätliga huset vid rue Richelieu. Vid deras
inträde funnos endast trenne personer i rummet, nämligen
en medelålders man med gladt och fryntligt utseende,
en dito fru och den vackra svenskan. Franck
välkomnades på det hjärtligaste af värden och värdinnan,
för hvilka han sedan presenterade sin unge vän.
Därefter förde han honom fram till den rodnande flickan
och sade med ett besynnerligt leende på sina läppar:
»Min sköna mamsell, jag har här det obeskrifliga nöjet
att tillföra er en ung landsman, som naturligtvis alltid
bör vara mera välkommen än en gammal, som jag
är. Af erfarenhet vet jag, att bekantskapen är lätt
gjord mellan landsmän, som oförmodadt träffas på
utländsk botten, emedan, om man älskar sitt
fädernesland, man äfven gärna älskar en landsman, såsom
utgörande en liten del däraf – och jag vill hoppas, att
hvarken min sköna mamsell eller herr löjtnanten vilja
utgöra undantag från denna nästan allmänna regel.»
Den vackra flickan uppslog leende sina stora,
mörkblå ögon och fäste dem med ett besynnerligt, svärmande
uttryck på Hjalmars vackra ansikte. Därefter räckte
hon honom blygsamt rodnande sin hand och sade med
en melodisk, men något darrande röst: »Jag kan icke
neka, att det är oändligt ljuft att få tala sitt
modersmål på en främmande ort, äfven om det skulle vara
med en främmande person.»
»Huru mycket ljuf vare är det icke för mig»,
svarade Hjalmar, med en artig bugning, »att här så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
