Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ha! ha!» skrattade Stålsköld. »Nå, vidare i texten!»
»Nej», svarade von Phiffen och antog en
allvarsammare min, »icke ett ord om dessa slang-kurtiser,
hvilka liksom raketen blott lysa ett ögonblick, men
lämna ingenting kvar, annat än tomhet och mörker.
Du är min äldste och bäste vän, därför vill jag förtro
dig, hvad jag hitintills icke nämnt för någon dödlig. Jag
är långt ifrån att vara den fladdrande fjäril, som man
anser mig för. Äfven jag har älskat djupt och varmt,
ja, jag älskar ännu, men hör min historia och döm
sedan:
»För sju år sedan, nyss efter det jag blifvit officer,
vistades jag en vinter i den goda staden L***, som
alltid varit beryktad för sina många vackra flickor, sina
många fula tanter och sitt enorma öfverflöd på hafra och
skvaller. På den första bal, som jag därstädes bevistade,
såg jag äfven, att ryktet icke sagt osant, hvarken hvad
flickorna eller tanterna beträffade. Vid sidan af taggiga,
förtorkade tistlar prålade de härligaste, friskaste
blommor, som den mest nogräknade sultan skulle önskat att
få innesluta i sitt rika herbarium – för att icke nyttja
det rätta ordet, hvilket naturligtvis måste stöta våra
kristliga öron. I synnerhet var där en flicka, som snart
uteslutande tilldrog sig min uppmärksamhet. Hon var
just i denna intressanta period af kvinnans lif, då, som
Tegnér så träffande uttrycker sig, hennes väsen
’begynner dagas’. Barnet och jungfrun voro ännu liksom
i strid med hvarandra och segrade ömsom. Barnets
oskuld smålog på de fylliga, rosenröda läpparna, under
det jungfruns bryderi framlyste ur de stora, mörkblå
ögonen och förlänade det finhylliga, ovala ansiktet detta
heliga, öfverjordiska skimmer, som enligt min tanke
först gifvit målaren anledning att förse sin helgonbild
med en gloria. Ehuru hon endast var femton år, efter
hvad jag sedermera fick veta, syntes dock hennes växt
nästan fullkomligt utbildad, och aldrig kunde man se
en mera symmetrisk figur, hög och lätt, intagande och
ädel.»
»För tusan! du börjar att bli riktigt vältalig!»
utropade hans vän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
