Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vendela Elphinstone ... en liten mamsell, rätt och slätt,
med engelskt namn, gudbevars!’
’Tala med mera aktning om denna ängel’ –
ropade jag förargad – ’och presentera mig för henne
på ögonblicket!’
’Presentera?’ sade min ohjälplige vän; ’hvad
behöfs det! Dessa små pensionärer tacka sin gud, bara
de få dansa, vara sig med känd eller okänd. Tag du
därför mans i högen och sätt dig öfver alla onödiga
formaliteter.’
Som jag dock framhärdade i min föresats att icke
vara ohöflig, presenterade han mig ändtligen för den
sköna, som med synbart nöje gaf mig löfte om den
dans, hvartill jag uppbjöd henne. Unga flickor, som
nyligen hunnit öfver barnålderns gräns, vilja alltid
ofantligt gärna anses för stora och fullväxta samt finna sig
vanligen särdeles smickrade, om någon kavaljer skänker
dem sin odelade hyllning.
Lika mycket som jag förut beundrat Vendelas skönhet,
fick jag under dansen tillfälle att beundra naivitén
i hennes samtal, fritt från både blyghet och koketteri,
fel som annars gemenligen vidlåda de unga damer,
hvilka göra sin ’första vinter’. Ehuru blondin, liknade
hon dock dessa ’idyllens sköna, som gå och sucka i
det gröna’, endast till utseendet, icke i lynnet, ty detta
tycktes vara sprittande lifligt, och de små körsbärsläpparna
drogo sig oupphörligen till de mest förtrollande
leenden. De små anmärkningar, som hon då och då gjorde,
voro roliga, till och med kvicka, men alla milda och
oskyldiga. Jag behöfver väl icke säga, att jag blef
hennes kavaljer för hela aftonen och att jag dansade
med henne hela fyra gångerna. Med pensionärer tar
man det ej så noga, och Vendela själf tycktes vara i
lycklig okunnighet om den goda tonens dumma regel,
att en stackars flicka icke gärna bör dansa mer än
tvenne gånger på en kväll med en och samma person.
Jag kunde märka, att min artighet behagade hennes rena
barnasinne, och den blick, som hon vid sista dansens
slut gaf mig, röjde denna oförställda saknad, som en
äldre och mera erfaren flicka nog skulle aktat sig för
att låta märka. Men sådan den nu var, tycktes den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
