Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liksom säga. ’Ack! när får jag åter igen så roligt?’
För den sköna Vendelas skull gjorde jag mig till både
för ma bonne och hennes underlärarinnor samt följde
som en trogen kavaljer hela pensionen hem i den kalla
vinternatten.
Som jag af erfarenhet vet, att ingenting är
tråkigare att afhöra än en älskares beskrifning oni det
successiva framåtskridandet i ’föremålets,’ bevågenhet,
eller, som det heter i bibeln, ’en ung mans väg till
ena pigo’, vill jag nu vara kort och endast säga, att
jag under loppet af adertonhundra aderton års kalla vinter
småningom helt och hållet vann Vendelas varma,
femtonåriga hjärta. Vi träffades ofta, såväl på offentliga
baler som i enskilda hus, och en afton, då vi båda
återvände från ett slädparti utom staden, på hvilket jag
naturligtvis var hennes kusk, bar det så rasande till,
att jag, eldad af kärlek och varm punsch, helt ’sonika’
förklarade henne höjden af min kärlek och djupet af
min känsla. Jag var aderton, Vendela femton år
– båda voro vi af ett lifligt, svärmande lynne, och det
var ju naturligt, att någonting så ytterst prosaiskt som
utkomst och dagligt bröd icke alls skulle ingå i våra
beräkningar. Vi bara ’rappade till’ och förlofvade oss
i det gudomliga månskenet, som aldrig lyst klarare än
nu för våra saliga blickar, hvilka riktades mot höjden,
liksom de förstått sig på astronomi. En uppskrämd
hare sprang i detsamma öfver vägen framför oss; detta
var ett elakt omen, men hvad brydde väl jag mig om
andra tecken än kärlekens, som så omisskännligt
framlyste genom tårarna på Vendelas lilla ungdomsfriska
ansikte. Visligen hade jag så tillställt, att jag körde
efterst i den långa raden, och vi voro således tryggade
för alla spejande argusblickar. Jag släppte tömmarna
och lät den beskedliga hästen efter behag lunka fram
med mig och min lycka, på det att jag måtte äga friare
händer att med mina friare-händer trycka Vendelas
små mjuka fingrar, hvilka i trots af den skarpa kölden
nästan brände i topparna af den första kärlekens
mäktiga glöd. Och nu växlades kyssar, suckar och löften,
till dess ett lätt rop af Vendela så pass återförde mig
till detta världsliga, att jag varsnade, att hästen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
