Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan Vendela väl blifvit hans maka; ty den triumfen
vill jag icke lämna honom öfver mig, att han
fortfarande skulle vara i den tron, att jag blott af lättsinne
kastat bort den skatt, hvaraf han kommit i besittning.’
Trogen detta mitt beslut, skref jag kort efter hans
förmälning ett bref till honom, däri jag fullständigt
utvecklade de skäl, som förmått mig att afsäga mig
min lefnads lycka äfven vid fara af att synas ovärdig.
’För att kunna lefva lycklig med er’, slutade jag,
’måste Vendela bibehålla den högst orättvisa tron, att
jag är en usel bedragare. Jag ber er således att icke
skona mig, ty därigenom beredes er egen sällhet.
– Nästan hvarje jordisk lycka har en annans olycka till
grundval.’
Det svar, som jag kort därefter erhöll, var värdigt och
tillkännagaf, att det kom från en ädel man. Han både
tackade och förebrådde mig. Han underrättade mig,
att han allt från barndomen med genkärlek älskat
Vendelas mor, men att hon af sina föräldrar blifvit
tvingad att gifta sig med en utländsk äfventyrare, som
ansågs omätligt rik. Detta äktenskap blef, som man
kunde förutse, olyckligt, och efter några års förlopp
rymde äfventyraren från landet och lämnade sin maka
med tvenne barn, sjuklig och i stor fattigdom.
’Emellertid hade jag’, skref välgöraren, ’genom ett mig
tillfallet arf och genom lyckliga handelsspekulationer
blifvit rik, och jag blef nu den hjälplösas stöd. Den
gamla ungdomskärleken lefde ännu i mitt bröst, men
Vendelas mor afslog ståndaktigt att nu, sedan hon var
fri, blifva min maka. Hon aftynade med hvarje dag,
under det hennes dotter uppblomstrade, och hon fäste
sig med förkärlek vid det hopp, att denna en dag för
mig kunde blifva hvad hon själf varit. I början log
jag endast däråt, men då jag snart i Vendela såg
modrens bild föryngrad, började denna tanke att ingå i
mina drömmar om framtiden. Jag satte Vendela i
pension hos en fru i L***, som jag kände från yngre
år, och för hvars karakter jag hade aktning, men jag
besinnade icke därvid, att man alltid på nära håll
bör bevaka en sådan skatt som ett ungt, oerfaret
hjärta. Ni var också nära att låta mina förhoppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
