Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhoppningar tillintetgjorda. Men ung, skön, god och
rik, som du är, bör du lätt kunna finna en man,
värdigare gåfvan af ditt ädla hjärta än denne Stellan,
som så snart kunnat glömma dig.»
»Ack, nej», svarade den klagande rösten, »tadla
honom icke. Jag var ju förlorad för honom, så trodde
åtminstone han. Ej ens den bittra trösten, att jag
blifvit bedragen, återstår mig. Ack, hvilken himmelsvid
åtskillnad mellan gårdagens morgon och denna! Huru
gladde jag mig icke då åt Stellans snara ankomst, och
hvilka barnsliga planer hade jag icke för att göra hans
öfverraskning så mycket fullständigare. Slutligen såg
jag honom komma, och mitt arma hjärta slog så stormande,
att jag nästan fruktade, att det skulle brista af
idel sällhet. För att utforska honom och äfven för att
plåga honom litet grand för den bittra sorg, som hans
förmodade trolöshet beredt mig, beslöt jag, huru mycket
än mitt hjärta uppreste sig däremot, att för en stund
spela rollen af den likgiltiga, koketta världsdamen. Så
mycket högre skulle ju hans glädje sedan blifva, då
han fick erfara, hur trofast jag ännu älskade honom.
Mitt beslut var dåraktigt, som vanligtvis unga förälskade
kvinnors alltid äro, och det kostade mig otrolig ansträngning
att bibehålla en konstlad köld, då jag så gärna
velat flyga i hans armar, emedan jag af hans oförställdt
glada förundran vid min första åsyn trodde mig kunna
draga den slutsats, att jag ännu var älskad. Men jag
fortfor dock att spela min roll, och jag – så besynnerliga
äro vi! – nästan njöt af den synbara plåga han
led, då han såg mig så utomordentligt förändrad. Nästan
berusad af glädje både sade och gjorde jag galenskaper,
men ack! snart, snart skulle mitt ljufva hopp sjunka
för att aldrig mer återlifvas. Just som jag var i begrepp
att visa mig för Stellan i min rätta gestalt, sade han
det förfärliga ordet ... sade, att han var förlofvad. Min
förställning sparade mig således åtminstone en
förödmjukelse – men jag kände mitt hjärta liksom
förkrossadt vid denna grymma, oväntade tidning; och jag,
som hade gladt mig åt rikedomen endast därför, att
jag hoppades få dela den med honom, jag, som en
lång tid endast lefvat för den tanken att göra honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
