Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men det var kuriöst», invände grefvinnan, »att
icke chefen för regementet inkvarterades här på detta
charmanta gods.»
»Det var väl fråga därom, min grefvinna», svarade
Vendela, »men jag undanbad mig den äran, emedan
en ensam, stackars änka gärna vill undvika allt öfverflödigt
bråk. Jag tog därför i stället en subaltern och
femtio man soldater på mitt gods, som min nådiga
grefvinna behagar säga.»
»Men förlåt mig, min lilla, söta patronessa», sade
grefvinnan, »hade icke en gammal man med hög rang,
hade icke, säger jag, en gammal man ...»
»Varit mera passande än en ung fänrik, vill
grefvinnan säga», inföll Vendela, leende – »å jo, jag
medger det, men nu gjorde händelsen, att jag hade den
lyckan att vara något bekant med fänrik von Phiffen
sedan forna dagar, och därför begärde och erhöll jag
honom», tillade hon med en ny hastig och talande blick
på Stellan.
»Det förändrar saken», svarade grefvinnan; »men
à propos, det är i sanning fasligt stor synd om de
fattiga fotofficerarna, som måste traska och gå en så
förskräcklig väg. Gud ske lof, att jag haft råd att sätta
min söta Jules in på kavalleriet, ett vapen, som både
har och förtjänar respekt.»
Söta Jules kråmade sig härvid, liksom han velat
visa kavalleriets omotståndlighet, och kastade en
föraktligt medlidsam blick på Stellans grå underkläder
med röda ränder.
»Men vet fru grefvinnan», sade Vendela skalkaktigt,
Ȋr det icke besynnerligt, att jag alltid tyckt mera
om infanteriet?»
»C’est impossible!» utropade grefvinnan och skakade
på hufvudet. »Icke kan min lilla söta patronessa
vara så renonce på smak?»
»Jo, jag måste till min blygd bekänna det», svarade
Vendela skämtande. »Kanske att denna förskämda
smak är ett intryck från min ungdom, då jag ofta såg
infanteriofficerare på baler och slädpartier, hvarunder
jag verkligen fattade en viss förkärlek för den röda
färgen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
