Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reskamraten (Berättelse) - Första aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en gång.» När min unge vän insåg, att icke något
motstånd dugde, fogade han sig villigt i allt, hvad jag
befallde, och, när han efter min ordination druckit ett
glas glödgadt vin, började åter löjet spela kring hans
vackra mun, hvilket klädde honom ogement väl. Jag
betraktade honom nu litet närmare. För att döma
af hans storlek, kunde han vara omkring 15 år. Den
friskaste rodnad låg utbredd öfver de fylliga kinderna
och gaf honom ett utseende af kvinnlighet, som, ehuru
vackert för sig, icke rätt behagade mig; ty svarta,
solbrända pojkar hafva alltid varit mina favoriter. Hans
mörkbruna, lockiga hår var sorgfälligt upplagdt på
nyaste sprättmanér med stora spinnrockshjul vid
tinningarna, och han hade mycket att pyssla med dem. Ehuru
detta ej heller behagade mig, glömde jag dock mina
anmärkningar, då jag såg den blygsamhet, som stod
att läsa i hans drag och alltid kläder ungdomen. Som
han nu på köpet var utkastad ensam i en värld, den
han föga kände, började jag verkligen intressera mig
för honom, och jag beslöt inom mig att under resan
blifva en Mentor för denne värnlöse Télémaque. Jag
tror dessutom, att alla människor med någorlunda godt
hjärta fatta en sorts klockarekärlek till den svage eller
oerfarne, som de af omständigheterna tvingas att hjälpa
med råd eller dåd. Således har det alltid varit med
mig, och sannerligen jag har aldrig ångrat det.
Efter slutad måltid steg jag upp för att undersöka
min patients lilla fot. Den var nu lika röd som den
förut varit hvitmenad, och kölden var tydligen
utdrifven. Till yttermera visso frotterade jag den med
brännvin, hvilket gossen dock i början på intet villkor ville
tillåta, men en liten kötted bragte honom snart till
lydnad. Jag vet icke, huru det kom sig, men foten
var så nätt och fin, att jag förrättade denna
apostlagärning med verkligt nöje, ehuru jag smått skämdes
för min vekhjartighet. Posthornet ljöd, och jag tvang
pilten att påtaga min päls och mina ytterstöflar,
oaktadt all hans vägran.
»Men, min Gud!» sade han, då jag ändtligen
pajtat på honom, så att han knappt kunde röra sig
från stället, »nu får ni ju frysa för min skull, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
