Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
af gammal vana skryta vi ändå beständigt med vårt
obetvingliga hjältemod, och våra storljugare till
poeter ...»
Rutschenhjelm tystnade här, icke litet förlägen
däröfver, att han återigen glömt sig och uppenbarat
en bildning, som icke stod i harmoni med hans
kuskrock. »Det är bra, du kan gå», sade därefter Hilma
med en befallande åtbörd och vände sig ifrån honom,
icke utan en hastig misstanke, att han icke var den
han syntes. Men återigen log hon åt denna sin
inbillning och böjde sig ned att plocka några små
förgätmigej, som växte vid hennes fot. Då hon åter reste
sig upp, såg hon till sin förskräckelse en reslig,
svartmuskig karl med yfviga mustascher och ett stort, långt
ärr på pannan, som uppmärksamt betraktade henne,
där han stod, till hälften gömd bakom en videbuske.
Han bar en grön jaktrock och höll i handen en
knölpåk, liknande en Herkulesklubba. Vid hans sida satt
en stor, tjockhalsad dogg med grym uppsyn och
gnistrande ögon. Både mannens och hundens utseende hade
någonting så vildt, att Hilma, som eljes ägde ett för
sitt kön ovanligt mod, började darra, och när den
svarte främlingen med ett besynnerligt leende lämnade
sitt gömställe för alt gå emot henne, uppgå f hon ett
förskräckelsens utrop och skyndade, lätt som en gazell,
tillbaka till gästgifvaregården. Där omtalade hon sitt
äfventyr för sin far, som skrattade däråt och
förmenade, att hon endast låtit förskräcka sig af en fredlig
och beskedlig kronojägare. Men mannens bild ville
dock ej försvinna från Hilmas öga, och hans vilda,
mörka drag föreföllo henne liksom gamla bekanta från
en tidigare ålder. »Besynnerligt!» tänkte hon, »men
det händer mig ofta, att jag får reminiscenser, dem jag
icke kan förklara.»
Dagen hade emellertid börjat att skymma, och vår
kusk, den värde Fingal, lagade sig i ordning för afresan.
Under det han spände för hästarna, berättade
hållkarlen, att sex stycken lifstidsfångar för några dagar sedan
rymt från Karlstens fästning och att man hade
anledning förmoda, att de gömt sig någonstädes här i
trakten, ehuru kronobetjaningens spejande hittills varit frukt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
