Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
löst. »I så fall», tillade hållkarlen, »är det bäst, att
herrn ser sig väl omkring i dessa höga backar, ty där
äro alltid rånare farligast.»
»Å strunt», svarade Rutschenhjelm, »numera
finnas väl inga röfvare i vårt land, men skulle de komma,
har jag nog någonting godt med mig att traktera dem
med.» Han upptog därvid ett par puffertar ur
läderbältet och pekade på en gammal sabel, som stod i
kuskbocken.
Därvid afstannade samtalet, och Rutschenhjelm
gick in för att hämta brukspatronen, som under
utgåendet förklarade, att han aldrig haft någon uppassare,
som bättre förstått att stödja hans gamla kropp och
fara varligt med hans invalidben. »Jag tycker, att du
gärna kan ge grefven där borta i Västergyllen fan och
hellre stanna hos mig», sade gubben; »jag har ett spann
bruna hästar, så vackra, att det är en lust att se dem.»
»Jag skall fundera på saken», sade kusken och
lyfte sin herre i vagnen. Med ännu större
beredvillighet var han Hilma behjälplig, och då hans starka hand
omfattade flickans smärta midja, hade han den
ljufvaste belöning för sin själf valda förnedring.
Då våra resande långsamt tillryggalagt omkring en
fjärdingsväg i de förfärligt branta Qvistrunäsbackarna,
började aftonen, som förut varit klar, att förmörkas af
en kall, tjock dimma, som gjorde, att Rutschenhjelm
med möda kunde utskilja de närmaste föremål.
Hållkarlens prat om de förrymda fångarna rann honom nu
i hågen, och, lik alla älskare, började han känna en
viss oro, icke för siri egen del, men för sin »flammas».
Han drog därför oförmärkt sabeln, instack de båda
puffertarna mellan bröstknapparna på rocken och
lyssnade uppmärksamt på hvarje ljud, utan att dock höra
något, som tillkännagaf, att människor voro nära.
Dimman ökades under tiden alltmera, och då vagnen
slutligen kom in i en hålväsr, omgifven af höga klippor,
hörde Rutschenhjelm plötsligt ett nödrop af den bakom
sittande skjutsbonden, och såg sedan huru tvenne mörka
gestalter, liksom nedfallna ur luften, fattade uti
hästarnas tyglar. I detsamma träffades ha u af ett
våldsamt slag på vänstra axeln, hvilket var måttadt åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
