Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
lifvet och bar henne lekande genom förstugan in i en
liten ljus sal, hvars dörr stod öppen.
De besynnerliga händelser, som under några få
dagar tillstött Rutschenhjelm, hade en vida mera
romantisk anstrykning än hela hans öfriga förflutna lif,
som han för det mesta tillbringat i småaktiga
småstäder, där allting har sin gamla prosaiska gång och där
en ovanlig företeelse hör till undantagen. Då han nu
äfven i den öppne, glade Lenoir träffet en man, som
öfverensstämde med honom själf i frisk åskådning af
lifvet och som därtill var den oförgätliga Hilmas bror,
började hans hjärta att fyllas af den djärfvaste
förhoppning, och en lätt suck undslapp honom, då han
såg de varma kärleksbetygelser, som den sköna utland
-skan slösade på sin lycklige make.
»Du afundas rnig min lycka, icke sant?» frågade
Lenoir med tindrande öga och lutade sitt svarta hufvud
mot den älskades hals, fyllig och välformad, såsom blott
söderns barn hafva den.
»Å, icke precis afundas», svarade vår hjälte leende,
»men nog tycker jag, att min bror fått en tillräcklig
belöning för sina krigiska vedermödor. Hvarje blick
är värd en skärmytsling och hvarje kyss en batalj.»
»Bra sagdt!» ropade Lenoir; »men det är stor
skada, att du icke kan spanska, så att du vore i
tillfälle att tala med min söta Isabella. Du kan aldrig
tro, hvad hon är munter och liflig. Hon förstår dock
att hjälpligt reda sig på franska, hvarför jag hoppas,
att du, i stället för att stå och gapa, slår upp din
språklåda och söker gifva henne ett godt begrepp om de
svenska kavaljererna, af hvilka du och jag äro de enda
exemplar, hon hittills sett.»
Rutschenhjelm samlade i hast så många glosor han
kunde få fatt uti, och började »parlera». Samtalet kom
snart i gång, och då vår hjältes meningar blefvo allt
för obegripliga, tjänstgjorde Lenoir som tolk. Den
lifliga söderländskan sade sig vara alldeles förtjust i
Sverige, hvilket uttryck hennes man leende rättade på det
sätt, att hon troligen ville säga, det hon var förtjust i
en svensk. »Men bort nu med den franska konfekten?»
ropade han sedan, »och fram med det fattiga, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
