- Project Runeberg -  Samlade berättelser / Andra delen /
53

(1900-1901) Author: Wilhelm von Braun With: Carl Schubert
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

53

redbara svenska hafrebrödet! Isabella måste taga täta
lektioner under den korta tid, som återstår, innan jag
för henne till min far, som icke förstår annat än sitt
modersmål. Se nu, hvad kärleken är för en god
lärmästare. »

Vid dessa ord satte han med lindrigt våld den
rodnande Isabella i sitt knä och började med komiskt
allvar: »Gif mig fem kyssar!»

Den vackra lärjungen lutade sin kind mot hans
och räknade,, »ett, två, tre, fyra, fem».

»Håller Isabella af mig?»

»Mycket, mycket.»

»Hur brukar Isabella kalla mig, när jag är snäll?»

»Min stygge, e-lake gubbe!»

»Orätt!»

»Min äl-ska-de gubbe», rättade hon hastigt och
slog sin arm kring hans hals.

»Hvad har jag bedt Isabella säga till min far?»

»Gode, älskade fader! förlåt, förlåt Fernando!»

»Ferdinand skall du säga. Men läs nu upp
verserna om kärleken, som jag lärt dig.»

Den sköna spanjorskan framsade med varm känsla
och strålande ögon dessa Tegnérs härliga ord, som fingo,
om möjligt, ett förökadt välljud af hennes lena brytning:

»O kärlek! jords och himmels under!

Du salighetens andedräkt!

Gudomlighetens friska fläkt

I lifvets kvalmuppfyllda lunder!

Du hjärta i naturens bröst,

Du människors och gudars tröst! - -»

Här afbröts hon i sin behagliga recitation af ett
kvidande läte från rummet nästintill. Genast for hon
upp och skyndade dit in, men återkom om några
ögonblick med ett litet skönt, svartögdt barn, som hon
tigande räckte åt Lenoir med ett obeskrifligt uttryck af
moderlig Ömhet. Den lycklige mannen kysste ömsom
modern och barnet,, och Rutschenhjelm tyckte sig aldrig
hafva sett en skönare grupp.

Då Isabella strax därefter aflägsnade sig med sin
sköna börda, sade Lenoir: »Sedan jag nu visat dig min

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:40:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/braunber/2/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free