Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
svärmande lynne, med mycken håg för det besynnerliga
och oförklarliga. Han talade om sin fasta tro på en
outgrundlig själsfrändskap, på det första intryckets
evighet och bestämda inverkan på tvenne varelsers hela
lefnadsöde. Han förtrodde henne, huru mäktigt han
betogs vid hennes åsyn och huru han sedan handlat
blindt, endast drifven af en onämnbar,, dunkel känsla,
som han kallade sitt öde. Hilma, hvilken äfven blifvit
förunderligt träffad af uttrycket i hans lågande ögon
vid detta minnesvärda tillfälle, följde honom ljuft leende
på hans tankeflykt, och hon tyckte till och med, att
allt hvad han sade var ofantligt klokt. Och huru
skulle väl vi kunna neka, att det icke var det? Äfven
det mest abstrakta människoförstånd kan icke helt och
hållet förkasta tron på »reminiscensens hemlighet»,
hvilken Schiller så skönt beskrifver. Åtminstone ligger det
något underbart stärkande och tröstefullt i den tanken,
att man redan från seklers sekler, från själarnas
oskuldstid, varit innerligt förenad med ett tvillingsväsende,
från hvilket man sedan blifvit skild, men som man
alltid ömt saknat både vaken och i drömmen. Icke en
bland tusen är nog lycklig att återfinna den förlorade,
som dock, när det någon gång inträffar, alltid
igenkännes på första blicken genom sympatiens förunderliga
makt. Nog af – huru nu de unga tu talade och
svärmade, så glömde de snart både haf och land,
himmel och musik samt tänkte endast på hvarandra.
Den glade Lenoir, som, med armen virad kring Isabellas
smärta lif, under ett tokroligt löje betraktade dem,
tyckte sig till och med i den började skymningen märka,
att, då Hilmas lilla hand, som lekte med en ros, genom
en händelse kom nära Rutschenhjelm, denne fattade
samma lilla hand och kvarhöll den visst ett par
sekunder, utan att den sköna ägarinnan syntes bli stött öfver
hans djärfhet. Ja, hon lät honom till och med opåtaldt
behålla rosen, hvilken han genast gömde vid sitt hjärta.
Men som Lenoir gärna själf ville ha ett ord med i
laget och dessutom tyckte, att de hviskat länge nog,
utropade han: »Bror Rutschenhjelm! det är ofantligt,
hvad ditt sällskap är underhållande för Isabella och
mig. Du är en riktigt utsökt treflig kamrat. Men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
