Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
Det var mig så ljuft att se den unga, vackra flickan,
hur hon satt vid mina fötter och slösade det kvinnliga
deltagandets alla omsorger på en person, som hon förut
aldrig sett. För mig, den fattige, obekante ynglingen,
ensam och hjälplös i en stor stad, där jag icke kände
en enda varelse, försakade hon sin egen hvila, sitt eget
läger. Dessa tankar rörde mig, och jag utbrast med
fuktade ögon: »O, hvad det ändå finnes mycken godhet
i mänskligheten!»
»Godhet i mänskligheten?» upprepade flickan
frågande, och hennes röda läppar drogo sig till ett
föraktligt löje; som icke klädde henne; »nej, herr
Konstantin, det är ett misstag, det finnes ingen, ingen
godhet; åtminstone har jag aldrig funnit den.»
»Ert eget handlingssätt, Klara, vederlägger ej det
edra ord?» svarade jag. »Är det icke godt, är det icke
barmhärtigt af er att så ömt sköta och vårda en okänd,
om hvilken ni icke en gång vet, huruvida han förtjänar
edra omsorger. Är det icke godt, är det icke uppoffrande,
att för hans skull åsidosätta egen bekvämlighet?»
»Ack! herr Konstantin, det är ju ingenting! Jag
har ju också hjärta, fast ingen vill tro det. De bara
skratta åt mig, när jag säger det. Det är så roligt att
någon gång kunna hjälpa den olycklige, när man själf
är olycklig. Det är ändå en tröst, ser herr Konstantin.
Men jag ber, nämn aldrig ett ord om, att jag gör mig
besvär för er skull. Ack! jag gör det så gärna, ty ni har
ett så vänligt och godt ansikte. Ingen har någonsin sett på
mig så mildt och beskedligt som ni, nej, ingen enda ...»
»Goda, goda Klara!» hviskade jag.
»Tyst, tyst! nu skall ni sofva», sade flickan och
svepte omsorgsfullt sängtäcket omkring mig. »Ni får
icke tala längre. Sömnen skall stärka er. Jag skall
flytta ljuset bakom kakelugnen, så att det blir skumt
härinne och sedan vill jag sätta mig här bredvid er ...»
»Men skall ni icke sofva själf, Klara?»
»Tyst! har jag ju sagt», svarade flickan leende.
»Ni skall lyda mig, om ni vill, att vi skola vara goda
vänner. Bry er icke om mig - jag. . . jag är nog
van vid att... vaka», och härvid suckade hon djupt
och lutade pannan mot sänggafveln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
