Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
kände i denna »befolkade öken», voro borta: den förre
låg i grafven, den senare var försvunnen utan att på
långa år hafva gifvit mig, som aldrig kunde förgäta
henne, den ringaste underrättelse från sig. Denna
otacksamhet hade smärtat mig djupt; jag hade försökt att
bannlysa hennes minne ur mina tankar, men vid hvarje
sådant försök hade hennes sköna bild, bedjande och
med detta omotståndliga, halft sorgliga leende, som var
henne så eget, framställt sig för min själs öga, och jag
förlät henne; jag beklagade och - välsignade henne.
Bankiren hade ingen annan upplysning att gifva
mig, än att jag bestämdt måste vara samma person,
som hans korrespondent menat, då jag var den ende
af mitt namn och det således i hela världen icke kunde
finnas någon medicine kandidat Konstantin H*** mer
än jag. »Troligen», sade han, »komma dessa medel
från någon anförvant eller vän till er familj, som för
närvarande vill vara okänd. Måhända uppenbaras
hemligheten i framtiden; emellertid kan ni med godt
samvete begagna er af detta oförmodade understöd, hvaraf
ni, efter de underrättelser, jag inhämtat om er, är så
fullkomligt värdig.» Den artige bankiren bjöd mig till
middag i sitt hus och därefter upplät han sin loge på
kongl, operan till mitt begagnande under aftonens
spektakel. Själf var han och hans familj hindrad att
bevista detsamma.
Man gaf Gustaf Wasa. På mig, som aldrig sett
några andra sceniska föreställningar än dem, som af
en eländig kringresande teatertrupp gåfvos i en lada i
min födelsestad, skulle naturligtvis detta mästerstycke
göra ett ännu mäktigare intryck än på den mera
teatervana publiken. Drömmande, liksom jag kommit ur en
févärld, och med Karstens härliga stämma ännu
ljudande i mina öron, gick jag öfver Norrbro till mitt
logis i staden. Aftonen var ovanligt klar och månljus,
och jag stannade ovillkorligen vid vänstra balustraden för
att beundra den sköna tafla, som där låg for mina ögon.
Under det jag så stod, hörde jag ett fräckt skratt och
kände i detsamma, huru någon ryckte mig i armen.
Hastigt vände jag mig om och såg med outsäglig vedervilja
Amalia (densamma flicka, som jämte Klara fann mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
