Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Klara bröt först den heliga tystnaden: »O, nu kan
jag dö nöjd», hviskade hon och lutade det matta
hufvudet mot mitt bröst, »ty Konstantin, Konstantin
föraktar mig icke.»
»Förakta? Store Gudi huru kan du nyttja ett
sådant ord, min älskade l Nej, han tillber dig; men»,
och härvid betogs jag af en förfärlig ångest, »hvem
har sagt, att du skall dö? Nej, du måste lefva, lefva
för mig, din ungdomsälskade, din make.»
»Af barmhärtighet, gode Konstantin, dåra mig icke
med sådana ord! O, nej, jag vill dö; jag är dig icke
värdig; ty jag glömmer icke hvad jag varit.»
»Klara!» ropade jag med en Ömt förebrående ton.
Hon räckte mig sin hand och såg på mig med
hänförda blickar. Därefter, ej längre mäktig att styra sina
känslor, lutade hon sig tigande mot mitt bröst.
»Nu är du min, min!» sade jag jublande- »men
älskaren måste vika för läkaren. Du får icke säga ett
ord vidare, hvarken mot eller med. Sinnesskakningar
som dessa äro farliga för en sjuk. Troget, som fordom
du satt vid mitt läger, vill jag nu vaka vid ditt, tills
du åter blir frisk.»
Klara skakade sorgligt det guld lockiga hufvudet
och sjönk utmattad tillbaka på kuddarna, i det hennes
hand sökte min. Hon föll i en längre domning, under
hvilken jag sakta undersökte kräftskadan: den var
elakartad, men icke obotlig. En namnkunnig läkare i Paris
hade gjort många lyckliga operationer för denna
sjukdom. Till honom skulle vi vända oss, och sedan (mitt
hjärta klappade högt därvid) skulle Klara bli min.
Det skulle blifva allt för vidlyftigt att omständligare
beskrifva denna natts och påföljande dagars uppträden.
Min närvaro tycktes på ett underbart sätt hafva stärkt
den svaga, som nu ej längre nekade att begagna de
lindrande medel jag föreskref, tills den franske kirurgen,
till hvilken jag genast affärdat ett ilbud, hann att
ankomma och företaga operationen. Klara började att
tro på sin räddning, och hon gladdes däråt; men endast
för min skull, som hon sade, emedan» hon nu vore
öfvertygad, att hennes bortgång för djupt skulle smärta
mig. Oupphörligt sittande vid hennes säng och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
