Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
legat sjuk, såsom ett rättvist straff af den hämnande
Guden, endast kunde uppgifva hennes dåvarande boning,
jämte hennes namn, som hon fått veta af en annan
flicka i samma hus, ehuru hon icke visste, om hon
bodde kvar, emedan, som hon uttryckte sig, sådana
flickor bruka att flytta alltsom oftast.
Sedan ministern på den eländigas bön gifvit henne
sin förlåtelse och dessutom en frikostig gåfva, skyndade
han till det anvisade huset, där han träffade - Amalia
och af henne erhöll de få underrättelser, dem hon,
enligt hvad du redan vet, äfven sedermera gaf mig vid
vårt sammanträffande på Norrbro.
Genom en exempellös elakhet af en stolt och
härsklysten kvinna, som genom blodsbandet bort vara hennes
naturliga beskydderska, hade således Klara blifvit
värnlöst utkastad i en värld, där hon snart blef ett offer
för den gemenaste förförelse.
Utomordentlig var dock ministerns glädje, då han
af doktorn, till hvilken Amalia hänvisat honom, erfor,
att Klara, långt ifrån att vara det han fruktade, nu
lefde den dygdigas, den botfärdigas lif hos min
förträffliga moder. Då doktorn nämnde dennas namn,
uppgaf ministern ett häftigt rop: »Barmhärtige Gud!
Det är då hos sin moster hon vistas. Det var just
denna aktningsvärda frus syster jag, usling, förförde.
Mitt barn l mitt barn!» Då denna bekännelse så
plötsligt undslapp honom, bad han den redlige doktorn om
obrottslig tystnad. Doktorns lifliga beskrifning om
Klaras skönhet och förträffliga karakter stadgade ministerns
beslut att, i trots af hvad hon varit, upptaga henne
som sitt barn, och på så sätt i någon mån försona
hvad hans moder brutit. Doktorn afreste till den ändan
hemligen till den stad, där min mor vistades och
af-hämtade Klara, som måste foga sig i sitt öde, då en
faders röst kallade henne. Med den djupaste rörelse
återsåg ministern sitt sköna barn, hvars likhet med den
förorättade modern var så omisskännlig. Det ödmjuka,
det omotståndliga, det hängifna i Klaras väsende
tillvann sig snart hela hans hjärta, som nu för första
gången kände fadersglädjen. Var äfven denna blandad
med smärta, så gjorde det endast, att han älskade det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
