Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
Min faders hälsa hade mycket försvagats. Han
reste därför till kontinenten, från brunn till brunn,
från bad till bad i Italien och Tyskland. Jag åtföljde
honom. Slutligen kommo vi hit och här.....» Klara
utbrast i en flod af tårar. När hon hämtat sig, fortfor
hon: »Som den oförgätlige kunde disponera öfver nästan
hela sin förmögenhet, testamenterade han mig
densamma. Han hade anat mitt hjärtas hemlighet, min
kärlek till dig, och på sitt yttersta förtrodde han mig,
att du, hvars öden han beständigt följt med
uppmärksamhet, för närvarande var i Paris. »Du har
tillräckligt lidit för min stolthet, arma barn; nu, när dödens
skuggor möta mig, försvinner densamma, och jag
gifver ......»
»Er min välsignelse», fortsatte jag, då Klara tystnade.
»O, Konstantin! tala ej härom; minns, att jag bär
döden tätt intill hjärtat.»
»Men kärleken skall förjaga den därifrån», ropade
jag tillitsfullt.
Klara drog en djup suck. »Gud! ske icke min,
utan din vilje!» sade hon, »men att nu dö, oh! . . . .»
Den ef ter skrif ne store kirurgen kom, lockad af det
nästan furstliga honorar, som jag i Klaras namn lofvat
honom.
Operationen företogs. Blek, men leende, tryckte
hon min hand i sin och såg stadigt med ett himmelskt
uttryck af kärlek in i
mina ögon, utan att
förvrida ett enda drag
eller uppgifva den
minsta suck, under det den
skarpa knifven sargade
barmens skälfvande
liljor. Blott en enda gång
vid en djup skärning
hviskade hon:
»Konstantin*! » - O! och det
är kvinnan, som vi män
våga kalla svag!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
