Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
»Du minns, min vän, att du, efter det jag och flera
andra af dina ’förmän’, som du brukar säga, stått
fadder åt detta söta, välsignade barn, förtrodde oss, att
det icke var ditt eget, utan ett främmande, som du
hittat i en plundrad vagn, var det ej så?»
»Jo», svarade konstapeln, bleknande, »men hvarför
denna fråga nu, herr öfverste och kommendör?» tillade
hon, med märkbart darrande röst. »Skulle väl
föräldrarna kunna vara funna? Men jag vill, jag kan icke
mista mitt barn, ty mitt är det, mitt9 då ja,g liksom
hvarje moder vågat mitt eget lif för detsamma. Dock,
föräldrarna måste vara döda, åtminstone modern, det
såg jag då med mina egna ögon.»
»Men fadern ...»
»Vet ni något om honom, herr öfverste? Säg det
för Guds skull! Han måste då naturligtvis hafva igen
sitt barn, men att jag sedan dör af sorg, det är
oundvikligt. »
»Jag vet ingenting ännu, min redlige vän; men
berätta mig nu hvarje, äfven den minsta omständighet
vid barnets hittande, så få vi väl se, om min gissning
kan hafva någon grund, och jag ber dig dessutom icke
vara ängslig, ty om den mannen, som jag nu tänker
på, är barnets fader, bör du i stället prisa Herren,
som så underbart ledt vägarna till upptäckten. Berätta
därför, berätta!»
»Hedern går framför allt», sade konstapeln och
»bemannade» sig, ehuru hon ännu syntes ovanligt blek,
»och jag vill ingenting förtiga, om det än skulle kosta
mig all min lefnads glädje. Redan då, när jag lät
döpa barnet, tänkte jag på samma sätt; men det var
med ett hjärta, bäfvande af fruktan, att fadern skulle
kunna upptäckas och återfordra sitt barn, som jag
anförtrodde herrarne händelsen och bad herrarne göra
alla möjliga efterforskningar. Som dock rättvisan måste
hafva sin gång, fick jag icke dölja något, huru kärt
barnet än blifvit mig, ty då hade jag ju varit den
nedrigaste af alla tjufvar, en människotjuf, och det
anstod ej en sann krigsman. Efterforskningarna voro
dock fruktlösa ...»
»Ja, det voro de», inföll öfversten, »ehuru bref,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
