Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
»Med honom? med en läkare?» inföll generalen
med den gladaste öfverraskning. »Sannerligen jag
någonsin kunde önska mig något bättre! Gud! jag tackar dig
ännu en gång!»
Nu öppnades salsdörren, och in trädde konstapeln,
förande den gråtande och darrande Tilda vid handen.
Det så högst oväntade, som fostermodern berättat henne,
hade på det djupaste skakat hennes lättrörda sinne, och
hon var nära att blifva vanmäktig vid den tanken, att
hon torde komma att ryckas från dem, som hon ägnade
den gränslösaste kärlek, fostermodern och fosterbrodern.
Ehuru själf
ytterst bedröfvad,
bemödade sig
dock konstapeln
att kväfva sin
rörelse och att
trösta henne, så
mycket hon
förmådde. Det
lyckades till någon
del, och sedan
infördes Tilda, van
vid den
punktligaste lydnad, till
sin fader. - -
»La voilå,
monsieur !» sade
konstapeln.
Vid Tildas åsyn for generalen med ett högt
glädjerop upp, slöt henne i sina armar, tryckte henne gång
på gång till sitt våldsamt klappande hjärta och kysste
henne på de darrande läpparna, på pannan, på kinden,
på händerna. Sedan drog han henne ned i soffan, satte
henne på sitt knä och betraktade henne oafvändt med
de mest glädjestrålande ögon. Det låg så mycken
kärlek, så mycken faderlig ömhet och godhet i dessa
blickar, att äfven Tilda kände sitt hjärta börja fyllas af en
onämnbart ljuf känsla, och med ett rörande leende slog
hon sina hvita armar örn den tappre krigarens hals. Nu
var gärdet uppgifvet, som man säger, och fadershjärtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
