Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plånboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Har jag icke tvärtom alltsedan mitt sextonde år
visat mig vara brandfri som en kassakista, ehuru jag
oupphörligen varit utsatt för en svärm af dessa
efterhängsna och odrägliga mordbrännare, som man
egentligen kallar brödfriare? Och tror du dessutom, att en
sådan istapp som kammarherre Nyckelbjelm, den sista
och tråkigaste af dem alla, skulle kunna brinna upp?
Det är ju en fysisk omöjlighet, min goda vän, och
således kan du vara fullkomligt lugn för oss båda ...»
»Men han älskar dig så outsägligt, goda Hortensia!»
sade blondinen, i det hon gaf sin vän en mildt
förebrående blick; »hvad du kallar köld, är icke annat än
ett blygt älskande sinnes fruktan att af dig blifva
missförstådt eller begabbadt. ..»
»Kammarherre Nyckelhjelm blyg!» utropade
brunetten eller Hortensia, som vi hädanefter vilja kalla henne,
»nej, nu börjar du bli så tokrolig, att man kan skratta
sig till döds. Hur kan du tro, att det någonsin funnits
en blyg kammarherre, och hvad Nyckelhjelms blyghet
särskildt beträffar, kan man utan att göra mannen den
minsta orättvisa framför densamma sätta ett stort O,
lika stort som hans egen enfaldiga ooh gapande mun.»
»Du elaka, som vill förlöjliga allt, äfven kärleken,
denna den heligaste, ljufvaste, mest sublima känsla,
som rör sig i människans bröst! Men du har ännu
aldrig älskat, olyckliga, och jag beklagar dig; ty för dig
är ännu lifvets skönaste gåta olöst. Ack! när jag
endast tänker på min frånvarande Rudolf, denne min
själs innerligt och evigt älskade, betager mig en känsla
af så namnlös ljuf het, att jag tycker mig på osynliga
vingar buren mot de öfversaliga regioner, där...»
Men här afbröts, svärmerskan ånyo af ett så
hjärtligt och uthållande skratt, att hon nödgades tvärstanna
på sin nyss begynta fart till himla. Sårad vände hon
sig bort, och hennes stora blå ögon fylldes med tårar;
men i samma Ögonblick tystnade också Hortensias
munterhet. Med det vänligaste, omotståndligaste leende
slog hon sin runda arm om vännens hals och kysste
så länge och ömt hennes i början något motsträfviga
mun, att den slutligen drog sig till ett mildt förlåtande
småleende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
