Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plånboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
vare lof lefver i ett fritt och konstschittutonellt land
och i ett upplyst tidehvarf, kan jag omöjligt af någon
bland despottismens Ox- eller ko-ryféer dömas till
skadestånd, och ännu mindre till pålen, det är säkert.»
Som den resande inom sig måste erkänna, att det
förefanns en viss grad af sanning i den inpiskade gamle
skälmens rotvälska, beslöt han att tala ur en något
fogligare ton, men just som han stod i begrepp att utföra
detta, inträdde den gosse, som skjutsat honom till
Slagsmåla, med kappsäcken och begärde darrande sina
skjutspenningar, emedan han fruktade, att den resande
än en gång kunde blifva galen. »Ja, dem skall du få
och goda drickspenningar till, min raske pojke», sade
denne vänligt och förde handen till bröstfickan i sin
blus, där plånboken var förvarad.
Men det stod skrifvet i ödets bok, att denna dag
skulle vara full af förargelser och förluster för vår
stackars olycklige resande. Han kände och kände i
blusfickan, i rockfickan, kort sagt, i alla möjliga fickor,
men plånboken var och förblef borta.
»Fördömdtl jag har tappat min plånbok!» ropade
vår hjälte, som nu bleknade för första gången i sitt lif,
och detta var ej heller underligt, då man besinnar, att
han befann sig både pass- och kontantlös i en vildt
främmande ort och därtill på köpet i ett sådant skoj
ar-näste som Slagsmåla gästgifvaregård.
Vid detta sorgliga utrop rätade herr Spöstedt upp
sina långa öron och ett ohyggligt leende af skadeglädje
flög öfver hans gemena ansikte, i det han sakta sade
för sig själf: »Aha! du storskräflare, som vågat att
kalla mej för du och slå mej! nu har jag dig fast, det
är säkert. Jag vill genast skicka bud till vår nye
länsman, han skall taga dig som lösdrifvare och jag får
beröm för den ordning jag håller, det är säkert, ty vår
nye länsman lär vara en riktig tjänstedjäfvul, som icke
lägger fingrarna emellan, hvarken för hög eller låg, det
är säkert. Och potteföllen med passet i, den tog
hustru min så behändigt - jag märkte det nog. Således
är allt i god ordning, det är säkert.»
Under denna herr Spöstedts hyggliga monolog satt
den resande med hängande hufvud och i djup begrund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
