Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tens ruin, ännu något upprymd af kyrkoherdens starka
madeira. Vid hans inträde satt hon med ett papper i
handen, hvilket icke var något annat än den orobringande
Stagneliska »Sången till Amanda». För att öka effekten
höll hon en ros i handen och sjöng med darrande
röst nämnda sång, lämpad på hennes egna känslor:
>I blomman, i solen
Sebastian jag ser.
Kring jorden, kring polen
Han strålar, lian ler.
T rosornas anda,
T vårvindens pust
Sebastian just
.Besöker Amanda.»
Och just som orden »besöker Amanda» sväfvade
öfver hennes läppar, besökte också Sebastian henne -
och hon vardt mäkta förfärad, liksom hon skådat en
»ängel». »Ni här?» ropade hon förvirrad, »hvad
tänker ni på?» - Men Sebastian framgick med säkra
steg och bad henne ursäkta en d j arf het, hvilken dock
endast föranleddes af det renaste, det mest oskrymtade
deltagande för hennes väl.
»Skrymtare!» suckade guvernanten med nedslagen
blick och böljande barm.
»Hvarför kallar ni mig skrymtare?» hviskade
Sebastian, sorn aldrig riktigt kunde komma ifrån sin
gamla kurtisvana. »Ack, hvarför kallar ni mig
skrym-tare?»
»Därför, att ni icke» . . . läspade Amanda och
»Meningen, som ej tog slut,
Uti en h alf suck taltes ut.»
»Därför, att jag icke redan framlämnat denna
dufvopost», sade Sebastian, efter suckens fullbordan,
och räckte henne med detsamma kyrkoherdens bref,
som hon för att dölja sin förvirring genast bröt.
Mamsell Amanda ömsom rodnade och bleknade
vid brefvets genomläsande. Att hon var »litet pin» i
Sebastian, veta vi förut, men vi böra äfven af hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
