Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han på ett tillfredsställande sätt gjort sig kvitt den
känslosamma Amanda, men öfverstinnan stod tyvärr
ännu kvar, envis i sin kärlek som fordom den
karta-ginensiska Dido, och hon bemödade sig knappt att
dölja den, huru retiré än Sabastian vid alla tillfällen
var. Emma, den sköna fienden till hans lugn, ansåg
emellertid detta endast som en slug förställning, och
det tycktes på henne, som om hon äfven blifvit en
fiende till hans person, ty hon flydde sorgfälligt hans
sällskap, och när någon gång ett samtal icke kunde
undvikas, visade hon en så afskräckande köld,, en så
likgiltig fåordighet, att han slutligen knappt vågade
lyfta sina ögon till henne. Emellertid, om man nogare
betraktade hennes bleknande kind, nyss så blomstrande
och fyllig, om man såg in i det milda ögat, nyss så
leende och klart, nu fördunkladt af ett dystert moln,
kunde man nog märka, att äfven hon kämpade en
svår strid. Den nästan instinktmässiga känsla för det
rätta, som så mäktigt talar i en ung, oskyldig flickas
bröst, kom henne att blygas öfver Sebastians förhållande,
hvilket hon, irrad af skenet jämte en obestämd känsla
af svartsjuka, såg i de svartaste färger, och tanken att
vara sin styfmors rival kostade henne de bittraste
tårar, af hvilka dock endast den tysta natten var
medvetande. Ehuru hon velat gifva sitt lif för vissheten
om Sebastians oskuld, var hon dock inom sig så
öfvertygad om hans ovärdighet, att hon endast arbetade på
att kväfva en känsla, som allt ifrån den tid hon lade
bort dockan utgjort hennes högsta sällhet. Utan att
hon själf visste det, hade hon lärt sig att älska
Sebastian, den glade och vänlige deltagaren i hennes
barndoms lekar – men nu - nu skulle han glömmas.
Man vet dock, huru det oftast aflöper med dylika
försök: ju mera man vill kväfva lågan, desto
mäktigare flammar den upp, och de stridiga känslorna
antända ett bål, på hvilket det oroliga hjärtat slutligen
fortares.
Vår hjähVs affärer voro således under några
veckors tid tämligen förtviflade, som man ser, men ödet
ville icke hans fördärf, därför togo de omsider en
gynsammare vändning, och detta förorsakades,, underligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
