Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
kind hvilade mot hans, som värmdes af hennes korta
andedrag. Men när hon åter uppslog ögat -
hvilken ljuf, hvilken innerlig blick häftades ej på
Sebastian! Ack, i den låg en varm belöning för hans
kalla bad.
De uppnådde hemmanet, och under det fruntimren
under tårar och omfamningar värmde sina stelnade
lemmar framför den sprakande spisen, smög deras
räddare sig ut för att låna en häst af bonden. Våt som
han var, ville han genast resa hem efter åkdon och
torra kläder åt damerna, men den hederlige Peter
Larsson nästan tvingade honom att först förtära en
duktig finkelsup och sedan att taga på sig hans varma
helgdagsklädning. Därefter afreste han i sträckande
galopp, och som det ej var mera än en fjärdedels mil
till hemmet, inträffade han snart därstädes.
Inom en timme var han tillbaka, åtföljd af
öfversten. Fåfängt vore att beskrifva glädjen vid återseendet.
Med den innerligaste ömhet omfamnade öfversten i
synnerhet ömsom sin dotter och Sebastian, som nu
från alla sidor uppbar de varmaste tacksägelser. »Du
är en satans rask pojke», ropade den glade gubben.
»Jag säger, som det står i Miinchhausen: detta skall
du ta mej fan ej ha gjort för intet!»
Kort därpå for sällskapet hem. Fruntimren
inbäddades genast i sina sängar för att dricka fläderte,
och detsamma ordinerade äfven öfversten för Sebastian,
som trött af dagens ansträngningar, men förnöjd och
säll, snart insomnade för att njuta af de ljufvaste
drömmar.
Dagen därpå voro öfverstinnan och guvernanten
sjuka, endast Emma var lika rask. Som hon
emellertid höll sin mor sällskap, fick ej Sebastian tillfälle
att se henne på hela dagen, men då han mot
skymningen efter gammal vana gick ned i
sällskapsrummet, fann han henne där till sin stora glädje. Hon satt
vid ett fönster, till hälften dold af den röda
sidengardinen, och då han gick fram till henne, såg han,
att hon gråtit. Han fattade hennes hand, som hon
icke tillbakadrog, och hviskade: »Goda Emma, äro vi
nu vänner?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
